Per Henrik Lindblom 220 på det här aktuella rättsområdet. Nu behöver ju detta i och för sig inte betyda att det inte förekommit någon talerättsprövning i immissionsmål. Att frågan aldrig ställts på sin spets i HD kan t.ex. bero på att de ringa utsikterna till bifall i kombination med ansvaret för rättegångskostnader avhållit personer utanför den traditionella intressentkretsen från att väcka talan.Åtminstone kan de nämnda faktorerna ha verkat hämmande på benägenheten att fullfölja en talan upp till högsta instans. En annan förklaring till bristen på prejudikat skulle kunna vara att den påstådda talerättsregeln varit så klar och enkel att tillämpa att utrymme saknats för tvister på detta område, en förklaring som dock synes mindre sannolik. För min del skulle jag vilja tolka avsaknaden av avvisningsutslag så att de sakkunniga helt enkelt misstog sig beträffande frågan om en talerättsregel tillämpats i tidigare immissionsrätt. Som framgått av det föregående ligger ju ett sådant misstag nära till hands på grund av den —åtminstone ur en processualists synvinkel — gammalmodiga användning begreppen saklegitimation och talerätt fått inom doktrin och förarbeten på immissionsrättens område. Förekomsten av talerättsspärrar inom närliggande rättsområden kan också ha bidragit till ett felaktigt antagande om förhållandena inom immissionsrätten.^°“ Men låt oss trots allt dröja ytterligare något vid bristen på avvisningsutslag. Att man i tidig HD-praxis inte kan finna något exempel på avvisning på grund av bristande saklegitimation beror naturligtvis på att man i början av 1900-talet ansåg att ogillande skulle följa vid brister i detta hänseende. Emellertid saknas ju, som nyss framhållits, avvisningsutslag även från tiden därefter. Beträffande båda dessa tidsperioder skulle det vara av intresse att undersöka i vilken utsträckning en talan om ersättning eller förbud ogillats på den grund att parterna ej ansetts vara subjekt i det omstämda rättsförhållandet. Föreligger ogillande på denna grund, är ju detta belägg för att man inte tillämpat en talerättsregel i här avsedd bemärkelse. Men oavsett hur det förhåller sig med det är det av intresse att få en antydan om frekvensen av immissionsmål som iscensatts av eller mot personer s.a.s. utanför de närmaste intressenternas krets. Nu erbjuder det emellertid, som jag tidigare diskuterat,^®® åtskilliga svårigheter att isolera just de rättsfakta som i särskild mån kan anses angå frågan om rättsförhållandets subjektiva sida. Jag skall därför endast i 103 Xven i ImS (s. 191) redovisas omständigheter som kan verka avhållande på benägenheten att väcka talan, dock ej i samband m.ed motiveringen för en talerättsbegränsning å s. 307. Om detta vore fallet skulle dock den föreslagna lagregleringen av talerättsregeln varit opåkallad. Vidare märkes att de sakkunniga ej ansåg sig ha åstadkommit en klar avgränsning ens med den föreslagna lagregleringen, jfr ImS s. 351. Jfr ovan vid not 73 och nedan efter not 143. Se ovan under 2.3. och vid not 79. 105
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=