Kontinuitet och anakronismer 219 frågan» och kräver att den skall lagregleras,®^ Emellertid behandlas frågan även i dessa remissyttranden på ett —utifrån våra utgångspunkter —så motsägelsefullt sätt att utrymme knappast finns för antagandet att det varit frågan om talerätt i modern bemärkelse man haft i tankarna.^® I den några år efter publiceringen av de sakkunnigas betänkande (1966) framlagda propositionen med förslag till 1970 års jordabalk —som i 3 kap. reglerar grannelagsstörningar utanför ML:s tillämpningsområde — avvisade sedermera depC tanken på en lagreglering av frågan om »vem som äger föra talan vid domstol i anledning av en rättskränkning i grannelagsförhållanden eller mot vem en sådan talan kan riktas.»**® Anledningen till denna negativa inställning synes framför allt ha varit att svaret på frågan ställer sig olika allt efter omständigheterna; spörsmålet borde därför enligt depC:s mening överlämnas till rättspraxis.^®** Såvitt jag kan förstå kan man emellertid inte heller i detta uttalande läsa in något klart ställningstagande till vad som skall ske — avvisning eller ogillande — i de fall talan förs av eller emot »fel» person (jfr dock nedan under 4.2. beträffande ImLF 2: 3). Liksom i den immissionsrättsliga doktrinen har man således även i förarbetena trampat vidare i samma fotspår utan att nämna, kanske rent av utan att beakta, den terminologiska utveckling som samtidigt försigått inom den processrättsliga litteraturen. I förarbetena till den nya jordabalken — som varit av så stor betydelse även de lege lata för immissionsrättens del — finns det inte några klara belägg för att endast personer med rättslig anknytning till fast egendom skulle ha ägt behörighet att föra talan i anledning av immitterande verksamhet i tidigare immissionsrätt.^®^ Ett ytligt studium av äldre doktrin och förarbeten ger dock på ett förrädiskt sätt en antydan ommotsatsen. Detta förhållande får väl främst skyllas på den bristande överensstämmelsen mellan processrättslig och civilrättslig terminologi.102 3.4. Rättspraxis Inte heller i rättspraxis har jag lyckats finna något belägg för en självständig talerättsprövning i immissionsmål före ML. Avvisning på grund av bristande talerätt verkar åtminstone inte ha förekommit i HD:s praxis Se t.ex. de i ImS s. 115 ff. återgivna remissvaren. *** Se t.ex. det i SOU 1963:55 s. 166 f. återgivna yttrandet av styrelsen för Sveriges Advokatsamfund, jfr ovan vid not 93—94. Prop. 1970:20 del B s. 102, se även depC i prop. 1969:28 (ML) s. 241 f. återgivet nedan vid not 173, jfr däremot ImS s. 307. Prop. 1969: 28 s. 241 f. 1963 års reviderade förslag till ny jordabalk (SOU 1963:55) innehöll inga förändringar vad gäller immissionsrätten. — Betr. tiden från publiceringen av de immissionssakkunnigas betänkande och fram till tiden för ML:s ikraftträdande se f.ö. nedan under 5. 99 100 101 Jfr ovan under 3.1. 102
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=