Kontinuitet och anakronismer 217 som utgör ryggraden i det materiella rättsläget. Särskilt tydligt framträder detta då det, som t.ex. vid förbudstalan inom immissionsrätten, är fråga om underlåtenhetsförpliktelser; hela innehållet i den berättigades rätt är ju att väcka talan för att skydda sig mot eller kompensera sig för immissionen. Även vid diskussionen av passivitetsreglerna låter lagberedningen materiella frågor framträda i processuell dräkt på ett ur processrättslig synpunkt förrädiskt sätt. Under hänvisning till industrins behov av trygghet®^ anför man att även med ett koncessionssystem föreligger ». . . beaktansvärda skäl för en inskränkning i tillgången på sanktionsmedel», vilket i sin tur motiverar att grannes passivitet under vissa omständigheter bör medföra att han utestängs från »rätten att kräva verksamhetens inställande eller alltför kostsamma ändringsåtgärder».®^ Och på ett annat ställe i betänkandet sägs att passivitet kan motivera »en begränsning av talerätten».®® Vid närmare eftertanke framstår det emellertid som fullt klart att man härvidlag ej avsett talerätt i den processuella betydelse termen hade i den samtida processrättsliga doktrinen.®'^ Också själva lagregleringen av passivitetens betydelse tjänar som exempel på hur en materiell bestämmelse kan ges en processuell utformning (och vice versa) utan att det är fråga om någon annan skillnad än i uttryckssätten. Enligt en lagbestämmelse i 1947 års förslag medför passivitet att »grannen icke . . . (äger) påfordra att användningen upphör», medan det i motsvarande bestämmelse i 1960 års jordabalksförslag stadgas att ». . . skyldighet ej . . . (skall) föreligga att upphöra med användningen».®® De skilda uttryckssätten skall då ses mot bakgrund av ett uttalande i 1960 års betänkande, där lagberedningen påpekar att bestämmelserna i 1947 års förslag är utformade som regler av processuell natur, medan man däremot i 1960 års förslag »sökt låta reglerna så långt det varit möjligt framträda som materiella bestämmelser».®® Härigenom har man således av allt att döma ej avsett någon förändring i sak.®® De immissionsrättsliga reglerna ^ SOU 1947: 38 s. 129 och 125. 85 A.a. s. 131. 88 A.a. s. 125. 8^ Att passivitet avses leda till ogillande och ej till avvisning följer bl.a. av att man om passiviteten säger att den »medför samma verkningar som meddelad koncession» (a.a. s. 125), som enligt detta liksom enligt senare lagförslag skall leda till att en senare förbudstalan ogillas, se a.a. s. 131, ImS s. 110 och 283, prop. 1969:28 s. 235 f. och 285 samt 22 och 37 §§ ML. — Det motsatta antagandet, dvs. att lagberedningen skulle ha avsett en talerättsprövning i processuell bemärkelse, skulle bl.a. leda till att rätten ex officio skulle utreda om passivitet förelegat och — om så varit fallet — nödgas ta ställning till vilka kostnader de yrkade åtgärderna skulle kräva innan målet kunde tas upp till »saklig prövning». 3:3 jfr med 3:4 i respektive lagförslag. 88 SOU 1960: 25 s. 25. 88 Jfr Ekelöf i Festskrift till Olivecrona (1964) s. 176. 88
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=