Per Henrik Lindblom 216 parterna är subjekt i ett grannelagsrättsligt rättsförhållande.'^^ Och skall begreppet anknytas till det diffusa rättsförhållande, som utgör den systematiska-ideologiska utgångspunkten för svensk grannelagsrätt — en utgångspunkt som lever kvar ännu i 1947 års betänkande®® —måste det för immissionsrättens del ges ett så vidsträckt innehåll att det blir nära nog innehållslöst. Att grannebegreppet i det ena fallet är innehållslöst och i det andra en meningslös teoretisk konstruktion gör att en talerättsprövning, uppbyggd på detta begrepp, inte kommer att fylla någon rimlig funktion. Bestäms begreppet granne i relation till den påstådda störningen i det enskilda fallet, skulle ju talerättsprövningen komma att omfatta nära nog hela målet, dvs. allt som annars skulle ha hört till »själva saken». Men något belägg för en så extrem talerättsprövning har jag ej lyckats finna i 1947 års betänkande. Och ges grannebegreppet det vidsträckta innehåll, som den motsatta tolkningen leder till, blir kretsen av taleberättigade så omfattande att man knappast längre kan tala omnågon talerättsspärr, åtminstone inte i den mening de immissionssakkunniga synes ha avsett. Vad gäller kravet på rättslig anknytning till den störda egendomen anknyter lagberedningen till de ovan citerade styckena i 1909 års betänkande, varefter man i stort sett upprepar vad Ljungman anfört under rubriken saklegitimation i den not jag återgivit tidigare.®^ Det som ovan sagts i anslutning därtill äger därför i huvudsak sin giltighet även beträffande denna del av 1947 års betänkande, vartill dock bör läggas att lagberedningen fortfarande undviker att begagna termen saklegitimation. Något uttalande, som stöder antagandet att avvisning skall ske i de fall, då talan väckts av någon som ej har erforderlig rättslig anknytning till fast egendom, står ej att finna. Man får snarast intrycket att lagberedningen, liksom Ljungman, överhuvudtaget inte haft distinktionen mellan avvisning och ogillande i åtanke. Då det t.ex. sägs att ». . . nyttjanderättshavare som lider men av immissionen bör . . . kunna anställa talan»,har jag svårt att tänka mig att man avsett att det skulle vara en processförutsättning att nyttjanderättshavaren lidit men. Vad lagberedningen menat är väl inte bara att denne skall kunna anställa talan, utan också att hans talan skall bifallas. Det synes nämligen inte vara ovanligt att man på detta eller liknande sätt använder processuella termer för att ange vilka som är materiellt berättigade.®® Att så sker är ju naturligt inom de flesta rättsområden mot bakgrund av att det är de processuella möjligheterna Ovan under 2.3. 8“ SOU 1947: 38 s. 116. 8^ Jfr ovan vid not 62 och SOU 1947: 38 s. 127. 82 SOU 1947: 38 s. 127, kursiverat här. Jfr nedan vid not 90. 83
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=