Per Henrik Lindblom 214 alltid behöriga att i mål af förevarande slag kära och svara. Detta utesluter dock inte, att äfven annan än ägaren kan vara rätt kärande eller svarande. Ägarens rätt kan utöfvas af t.ex. en arrendator eller hyresgäst, hvilken sålunda kan vara berättigad att föra talan i anledning af det intrång, han lider i sin nyttjanderätt, och talan i anledning af intrånget kan riktas icke blott mot ägaren af den fastighet, där verksamheten utöfvats, utan också mot den, som utöfvat verksamheten och därmed orsakat intrånget.» Att det —trots de om modern talerättsuppfattning erinrande uttryckssätten — vore anakronistiskt att se lagberedningens uttalande som ett uttryck för en talerättsregel i modern bemärkelse har redan framgått vid diskussionen av Ljungmans framställning."^ Här skall i stället det framställningstekniska sambandet mellan frågan om vilka som är »behöriga att kära» i immissionsmål och industrins behov av trygghet mot oberäkneliga anspråk påtalas. Omedelbart efter det nyss citerade stycket anför nämligen lagberedningen: »Den sålunda angifna regeln för bedömande af grannes rätt mot granne i förevarande hänseende skulle emellertid om den obetingat genomfördes, verka i hög grad förlamande på landets industriella utveckling. Väl bör det icke ifrågasättas att på grund af denna utvecklings betydelse i nationalekonomiskt hänseende utan vidare uppoffra den ledande grundsatsen, så snart den kommer i strid med ett industriellt intresse. Men det måste tillses, att, så vidt ske kan, ett i sig obetydligt jordägandeintresse icke får ställa sig hindrande i vägen för en stor industriell anläggning, för hvilken de naturliga förutsättningarna äro för handen.»^- De åtgärder lagberedningen sedan nämner är införande av ett koncessionssystem och en vidgad användning av expropriationslagstiftningen. Men ser man det första stycket som ett uttryck för en talerättsregel, som ett påpekande om att flera än fastighetsägarna kan vara behöriga att som parter processa om förbud eller ersättning i anledning av immitterande verksamhet, kan man lätt få intrycket att lagberedningen i det sist citerade stycket uttryckt farhågor för de verkningar en generell talerätt skulle kunna få och förordat någon formav begränsningi dettahänseende.'^-^* Talerättsspärren skulle då ge industrin möjlighet att förutse vilka processuella anspråk en viss verksamhet kunde komma att aktualisera och samtidigt medverka till att ansvaret för immissioner begränsades till att gälla en någorlunda konturskarp krets av kringboende; det skulle s.a.s. gälla att skydda industrin inte bara mot en omfattande ersättningsskyldighet utan «« LB 1909 s. 174 f. Se även a.a. s. 183. Att de av lagberedningen berörda frågorna betraktades som materiella i den samtida processrättsliga doktrinen torde ej ha varit obekant för lagberedningen, som ju i sin ordförande Ivar Afzelius hade tillgång till en framstående processrättslig specialist. LB 1909 s. 174 f., jfr depC:s yttrande i tilläggsdirektiven till de immissionssakkunniga, återgivet i ImS s. 32. Jfr den av Westerlund s. 72 beskrivna situationen. 69
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=