Kontinuitet och anakronismer 213 terminologin) i ett uttalande kan leda till antagandet, att alla de fall som tas upp avses ha samma rättsliga betydelse, och att således en mera vidsträckt talerättsprövning än vanligt är aktuell inom ifrågavarande rättsområde. Vid ett ytligt betraktande av den immissionsrättsliga litteraturenkan man således lätt bibringas den, som jag tror, felaktiga uppfattningen att en vidsträckt talerättsprövning vunnit hävd i svensk immissionsrätt vid tiden för de sakkunnigas betänkande. Låt oss nu se om motsvarande risker föreligger beträffande de lagförarbeten som var av betydelse för immissionsrättens utveckling fram till 1966. 3.3. Lagförarbeten I arbetet på den nya jordabalken har grannelagsrätten hela tiden varit föremål för uppmärksamhet, och redan i lagberedningens betänkande från 1909 återfinns, som tidigare nämnts, de centrala tankegångar, som skulle komma att prägla det fortsatta lagstiftningsarbetet på immissionsrättens område. Betänkandet fick emellertid även betydelse de lege lata; enligt Ljungman har dess inflytande på den okodifierade svenska immissionsrätten varit av dominerande art.*® I de för vårt ämne relevanta delarna av betänkandet anför lagberedningen: »Mot obehörig inverkan af förevarande slag kan grannfastighetens ägare påkalla rättsskydd dels under form af förbud mot verksamhetens fortsättande eller åläggande för vederbörande att vidtaga erforderlig åtgärd till olägenhetens förekommande, dels under form af ersättning för den skada, som tillskyndats honom. Då här är fråga om en kollision mellan olika jordägares rätt, äro fastigheternas ägare Bland immissionsrättsliga lagstiftningsprojckt utanför arbetet på jordabalken bör särskilt nämnas det betänkande dikningslagskommittcn avlämnade 1915, vari ingick ett omfattande lagförslag (127 paragrafer!) angående vatten- och luftföroreningar, ett förslag som dock ej lades till grund för lagstiftning och ej heller synes ha varit av betydelse de lege lata. Förslaget innehöll regler om koncessionsplikt för vissa fall (se 1:3) och möjlighet till tillståndsprövning för andra. Man kan alltså säga att ML i dessa avseenden innebar ett förverkligande av dikningslagskommitténs förslag. Att detta aldrig genomfördes har man förklarat med de kostnader den föreslagna organisationen skulle medföra, se Ljungman s. 173. Att koncessionsplikten skulle ha blivit alltför betungande för industrin var emellertid det skäl som låg bakom en reservation i kommitten, se betänkandet s. 208 samt s. 73. Jfr häremot Lundstedt (s. 234), som ansåg att förslaget tog för stor hänsyn till industrin. Nämnas kan att förslaget synes ha varit av övervägande offentligrättslig natur och att termen sakägare förekommer såväl i lagtext som i motiv. Här kan också påpekas att de immissionssakkunniga enligt sina ursprungliga direktiv främst torde ha haft att tillgodose industrins behov av trygghet och att tyngdpunkten i utredningsarbetet kom att läggas på allmänhetens behov av skydd mot immissioner först sedan motioner om lagstiftning mot luftföroreningar väckts vid 1964 års riksdag, varefter de sakkunniga begärde tilläggsdirektiv i dessa hänseenden, jfr ImS s. 28 ff. —Beträffande intresseavvägningen se även ovan i not 23. Ljungman s. 173.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=