Per Henrik Lindblom Att Ljungman begagnar termen saklegitimation för de frågor, som tas upp i 1909 års betänkande, behöver naturligtvis inte betyda att han förbisett utvecklingen i den processrättsliga doktrinen utan får snarare sättas i samband med att Kallenbergs nya terminologi aldrig slog igenom fullständigt i den civilrättsliga litteraturen, där man ju som ovan nämnts fortfarande använder ifrågavarande termer på ett sätt som avviker från modern processrättslig doktrin.®^ Den som läser Ljungmans framställning utan att känna till den terminologiska förhistorien kan emellertid lätt bibringas ett intryck av att en relativt ingående talerättsprövning sedan lång tid tillbaka företagits i immissionsmål. Att påstå att lagberedningens framställning är uttryck för en sådan talerättsregel vore dock anakronistiskt, och ser man till de processuella konsekvenserna förefaller det ej heller troligt att Ljungman avsett en sådan tolkning av sitt yttrande. Man skulle annars t.ex. komma till att i alla de fall, då en fastighetsägare stämts in som svarande i mål angående nyttjanderättshavares immitterande verksamhet, skulle rätten ex officio pröva nyttjanderättsavtalets innehåll och om detta ej gav fastighetsägaren möjlighet att framtvinga en förändring av den immitterande verksamheten, avvisa käromålet.®® Avslutningsvis bör det kanske påpekas att vissa civilrättsliga författares användning av termerna saklegitimation och talerätt ej heller innebär ett ställningstagande för att de behandlade frågorna skall betraktas som materiella. Vad som karaktäriserar den terminologiska variant, som stundom kommer till användning inom civilrätten, är ju just att man behandlar frågor omsubjektställningen i det omstämda rättsförhållandet utan att alls ta ställning till om det materiella eller formella regelkomplexet skall komma till användning, medan processualisterna endast begagnar ifrågavarande termer i det sistnämnda fallet. Det kan således mycket väl tänkas att det t.ex. bland de fall som Ljungman diskuterar finns något eller några, som rör frågan om saklegitimation i modern processuell bemärkelse. Detta ökar risken för feltolkningar av uttalanden i den civilrättsliga doktrinen; förekomsten av viss talerättsproblematik (enligt den processuella 212 Beträffande Ljungmans användning av termen talerätt i ett annat sammanhang, se Ekelöf: Rättegång II (4;e uppl.) s. 72. Ljungmans arbete kom ut några år innan RB trätt i kraft, men även dessförinnan hade distinktionen mellan processförutsättningar och materiella rättsfakta praktiska konsekvenser i form av skilda regler för handläggning och avgörande. Se härom t.ex. Kallenberg: Svensk Civilprocessrätt I s. 1181 jfr m. s. 1183 och 1169 samt II s. 380 ff. — Här kan inflikas att vad ovan sagts om Ljungmans framställning i viss utsträckning även gäller Westerlinds är 1971 utgivna kommentar till Jordabalken, där termen saklegitimation (särskilt å s. 201) används för »spörsmålen vem somäger föra talan vid domstol i anledning av en rättskränkning i grannelagsförhållanden och mot vem en sådan talan kan riktas» på ett sätt som ger utrymme för vissa tvivel i här diskuterat avseende. 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=