Kontinuitet och anakronismer 211 Men Ljungman kommer i ett något undanskymt uttalande in på den här aktuella frågan: »Lagberedningen berörde däremot i förevarande sammanhang (s. 174 f.) även frågan om saklegitimation. Härvid anmärktes att fastigheternas ägare alltid vore behöriga att kära och svara i immissionsmål men att även t.ex. arrendator eller hyresgäst kunde vara legitimerad. —Att ägaren städse kan föra talan mot immissioner och att nyttjanderättshavare, som åstadkommer immissioner, även bör svara härför, torde väl icke behöva bli föremål för tvekan (se för det senare fallet t.ex. NJA 1891: 129, 1910:604 och 1938:479). — Mera oviss är frågan, i vad mån ägaren bör svara för nyttjanderättshavarens beteende. I NJA 1903: 365, som av lagberedningen härutinnan åberopades, ansågs visserligen ägaren ansvarig, men med en uttrycklig anknytning till en tidigare dom, NJA 1900: 189, där samme ägare såsom rörelsens dåvarande innehavare ålagts vidtaga vissa förändringar. I NJA 1910: 604, där en hyresgäst vid vite ålades vidtaga vissa förändringar beträffande tryckerimaskiner, funno underinstanserna däremot tryckerifastighetens båda ägare icke kunna »åläggas att genom någon på dem beroende åtgärd medverka» till förändringarna (denna del av målet förelåg icke till prövning i HD; jfr rev.akt. 594/1910 RA). En motsatt utgång fick återigen NJA 1930: A307 (tryckeri), där föreläggande riktades mot styrelseledamöter i såväl tryckeribolaget som i det bolag, vilket ägde fastigheten. Här var dock fråga om två varandra mycket närstående bolag med delvis samma styrelseledamöter. I allmänhet torde nog vara befogat anse fastighetsägaren passivt saklegitimerad, därest han på grund av nyttjanderättsavtalet har rättsliga möjligheter att framtvinga sådana förändringar i nyttjanderättshavarens verksamhet, som erfordras för att undvika en excessiv immissionsverkan. — Vad slutligen angår nyttjanderättshavarens aktivlegitimation, förekomma i praxis på senare tid flera fall av dylik talan; se t.ex. NJA 1936: 552 och 1940: 508.» Det uttalande Ljungman anknyter till återfinns i lagberedningens betänkande från 1909, där dock termen saklegitimation ej används. Framställningen på det åsyftade stället handlar visserligen om saklegitimation, men då i den innebörd detta begrepp hade vid tiden för betänkandet, dvs. sex år före Kallenbergs »omvändelse». Ljungman rubricerar emellertid ifrågavarande problematik som »frågan om saklegitimation» utan att nämna den omstöpning detta begrepp genomgått i den processrättsliga doktrinen under tiden fram till Ljungmans egen framställning. Och där hade ju den väsentliga förändringen skett, att termen saklegitimation kommit att beteckna endast frågor som skulle handläggas och avgöras enligt det för processhinder gällande regelkomplexet.®'* Vid tiden för betänkandet ansågs däremot allmänt saklegitimationen som en materiell fråga. Ljungman s. 214 f. i not 5. Här k.in nämnas att den lösning Ljungman föreslår erinrar om ett uttalande hos Hellichius, som (s. 100) anför att om »upplåtaren . . . gentemot hyresgäst, arrendator eller annan i deras egenskap av immittent tillåtit en immission vilken det stått i hans makt att förbjuda, anses han passivt legitimerad». Se förutom Kallenberg även P. O. Ekelöf: Interventionsgrunden (1937), s. 153, se även nedan i not 66. 62 64
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=