Per Henrik Lindblom i den ovannämnda civilrättsliga betydelsen, utan hänsyn tagen till den samtida processrättsliga doktrinen. Någon terminologisk motsättning över ämnesgränsen civilrätt — processrätt förekom ju för övrigt inte vid denna tid. Hellichius anknyter i sitt arbete »Industriell immissionsrätt» (1912) uttryckligen till den processrättsliga litteraturen, vilket inte hindrar att framställningen gör ett motsägelsefullt intryck. Hellichius tar upp saklegitimationen till diskussion under kapitelrubriken »Formella frågor», vilket, tillsammans med vissa uttalanden i hans framställning, tyder på den vid tiden för hans arbete antingen antikverade eller klärvoajanta åsikten att bristandesaklegitimation skulle leda till avvisningav käromålet. Sålunda anser han t.ex. att en viss invändning beträffande den passiva saklegitimationen ». . . bör befria honom (dvs. svaranden) från partställning i processen».®® Men av framställningen i övrigt får man snarast intrycket at Hellichius med aktivt saklegitimerad menar den som är ». . . självständigt berättigad till anspråket», och med passivt saklegitimerade de som »... häfta i ansvar för immissionsverkan».®^ Och man kan knappast anta att Hellichius avsåg att avvisning skulle äga rum i alla de fall då parterna ej uppfyllde dessa fordringar; utrymmet för ogillande blir ju i så fall närmast obefintligt. Emot antagandet att Hellichius framställning skulle vara ett uttryck för en särskild talerättsregel i immissionsmål talar också att Hellichius i en not hänvisar till Kallenberg »angående saklegitimationens rättsliga innebörd».®® I det åsyftade arbetet omfattade nämligen Kallenberg fortfarande sin »första» åsikt i fråga om saklegitimationens rättsliga betydelse, dvs. en brist i detta hänseende skulle enligt denna hans uppfattning leda till ogillande, ej avvisning,®^ vilket ju var den allmänna uppfattningen i samtida processrättslig litteratur. Men hänvisningen till Kallenberg är givetvis förrädisk om man endast känner till dennes slutliga ståndpunkt i frågan och/ eller låter sig påverkas av kapitelrubriken hos Hellichius.®^^ I övrig svensk immissionsrättslig litteratur före Ljungmans dominerande arbete på området (Om skada och olägenhet från grannfastighet, 1943) har jag ej funnit några uttalanden av intresse i förevarande sammanhang. 210 vad Kallenberg senare menade med saklegitimation. Kallenberg riktar dock hård kritik mot Winroths terminologi (E. Kallenberg: Svensk Civilprocessrätt I s. 515 ff. i not 34). 57a Ovan not 55a. *** N. Hellichius: s. 102. A.a. s. 100 och 102. A.a. s. 100 i not 1. Kallenberg: Föreläsningar över 1901 års lag (1902) s. 72 not 1. Den missvisande kapitelrubriken kan möjligen vara ett resultat av det ovan i not 55a påtalade förhållandet; slutintrycket blir att Hellichius försöker sitta på två stolar samtidigt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=