Kontinuitet och anakronismer 209 den processrättsliga doktrinen där den fortfarande är helt dominerande. I den civilrättsliga litteraturen möter man emellertid ytterligare en terminologisk variant. Där används stundom fortfarande termerna talerätt resp. saklegitimation för frågan om vilka som äger göra påföljder gällande, utan att detta innefattar något ställningstagande till vad som skall ske —avvisning eller ogillande — i de fall någon i denna mening icke taleberättigad anhängiggör rättegång.®^ Man lämnar alltså öppet huruvida frågan om parterna är subjekt i det omstämda rättsförhållandet i det enskilda fallet skall handläggas enligt det för processhinder eller det för materiella rättsfakta gällande regelsystemet, en fråga som en civilist måhända inte anser sig ha anledning att gå in på. Det är mot bakgrund av ovanstående terminologiska djungel man har att bedöma de uttalanden om talerätt och saklegitimation, som förekommer i den immissionsrättsliga litteraturen. Det vore givetvis anakronistiskt att söka belägg för att den moderna talerättsregeln tillämpats i immissionsmål redan innan det nya synsättet lanserats. Därför kan det tyckas naturligt att bortse från vad som yttrats i frågan fram till 1915. Härigenomskulle man emellertid tvingas gå förbi det grundläggandeimmissionsrättsliga arbetet, nämligen lagberedningens betänkande 1909 med förslag till ny jordabalk. Man skulle också förlora möjligheten att förstå hur de sakkunniga kunnat uppfatta det som något självklart att inte var och en, som berördes av miljöfarlig verksamhet, fick väcka talan före ML:s tillkomst. 3.2. Doktrinen Då WiNROTH i ett 1907 publicerat arbete anmärker att ». . . tidsprioriteten (kommer) i betraktande som ett villkor för talerätt», och på ett annat ställe att ». . . äfven mindre och tillfälligt intrång grundlägger talerätt»®® kan detta som nyss framgått naturligtvis ej tas som belägg för att en talerättsregel i modern mening tillämpats i immissionsmål redan vid tiden för Winroths framställning. Vad Winroth avsåg med talerätt kan knappast ha varit behörigheten att som part processa om det omtvistade rättsförhållandet, eftersom denna definition ännu ej vunnit insteg i svensk rätt.®^ Mest sannolikt är väl att termen talerätt kommit till användning Se t.ex. K. Grönfors i Teori och Praxis (Skrifter tillägnade Hjalmar Karlgren, Stockholm 1964) s. 80 ff. med not 4. Bilden kompliceras ytterligare av att saklegitimationen under 1880-talet stundom tycks ha uppfattats som ett »formalitetsspörsmål» (se t.ex. G. Broomé: Allmänna civilprocesser enligt svensk gällande rätt, 1882, s. 63 ff.), jfr Processhinder s. 181 ff. A. O. Winroth: Strödda uppsatser IV, Skadestånd (2:a uppl. 1907) s. 294 och 296. ” Intressant är att däremot Winroths term »målsäganderätt» synes beteckna ungefär 14
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=