Per Henrik Lindblom 208 immissionsmål. Härför bör liksom hittills krävas, att vederbörande har viss rättslig anknytning till den fasta egendom som träffas av immissionens verkningar. Lagberedningen lade för sin del in en sådan begränsning i begreppet granne. Vid tillämpningen av vattenlagen kommer en begränsning av motsvarande slag till uttryck.»®* De sakkunniga anser således att käranden skall ha »rättslig anknytning»^^ till egendom som träffas av immissionens verkningar för att få föra kärandetalan; ingen antydan görs om att ett påstående om dylik anknytning skulle vara tillräckligt. Vidare utgår man uppenbarligen från (»liksom hittills») att en lagregel av denna innebörd skulle bidra till kontinuitet inom immissionsrätten. I det följande skall jag undersöka i vilken mån man i doktrin, förarbeten eller rättspraxis kan finna belägg för de sakkunnigas uppfattning att en dylik talerättsprövning tillämpats i immissionsmål före publiceringen av de sakkunnigas betänkande. 3. Talerätt i immissionsmål före 1966 3.1. Terminologisk bakgrund Den moderna uppfattningen om talerätt (eller saklegitimation) som processförutsättning går tillbaka på ett uttalande av Kallenberg från 1915.^^'* Kallenberg tog här avstånd från sin tidigare uppfattning beträffande såväl saklegitimationsfrågans innehåll som dess rättsliga betydelse. Han reserverade termen saklegitimation för frågan om befogenheten att som part processa om det rättsförhållande som var rättegångens föremål, en processförutsättning som han alltså betraktade som en helt annan fråga än det materiella spörsmålet om parterna var subjekt i det omstämda rättsförhållandet, vilket Kallenberg hänfört till saklegitimationen så länge han använde denna termsom beteckning för en materiell fråga. Kallenbergs nya uppfattning vann snabb och nära nog total anslutning i ImS s. 307, kursiverat här. Jfr även a.a. s. 52. Beträffande frågan om de sakkunniga avsåg både ersättnings- och förbudstalan se nedan efter not 139. Jag får här lämna åsido frågan om innebörden av begreppet »rättslig anknytning». I och för sig är naturligtvis redan yrkandet om ersättning en form av rättslig anknytning, men de sakkunniga har uppenbarligen menat något därutöver. Som framgår av lagförslaget (se nedan efter not 135) synes man därvid anknyta till begreppet »särskild rätt», ett uttryck som kommit till användning vid motsvarande vatten- och expropriationsrättsliga problem (se bilagan i SOU 1966:65 s. 435 ff. och SOU 1969:50 s. 53 f. och 64 ff., vartill H. Hessler: Allmän sakrätt (1973) s. 16 och 25. Eftersom kravet på anknytning till fast egendom frånfallits i ML (jfr ovan i not 8) förbigår jag här ifrågavarande spörsmål, jfr dock vad gäller rätten att anföra besvär över koncessionsnämndens beslut prop. 1969:28 s. 297 och Bengtsson i Nordisk utredningsserie 1976:25 s. 75 vid not 1. *■•3 Se härom Processhinder s. 186 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=