Kontinuitet och anakronismer 207 För talerätt som processförutsättning anses i regel tillräckligt att käranden påstår sig på visst sätt berättigad gentemot svaranden som förpliktigad, att parterna påstås vara subjekt i rättsförhållandet.^® I vissa fall är emellertid ett påstående av ovannämnt slag ej tillräckligt för att talerätt skall anses vara för handen. För talerätt krävs då beträffande de rättsfakta, som talerätten anknutits till, något mer än kärandens blotta påstående om att det föreligger ett rättsförhållande av visst slag mellan parterna. Vad som sker är helt enkelt att vissa rättsfakta, som annars hör till »själva saken», flyttas ut till en prövning enligt det för processhinder gällande regelkomplexet. På grund av det processuella regelsystemets utformning är det då mest ändamålsenligt att anknyta talerättsprövningen till rättsfakta, som kan avgöras isolerade från målet i övrigt, och som endast undantagsvis kräver en mer omfattande bevisning. Man riskerar annars att prövningen av processförutsättningen helt eller i betydande delar sammanfaller med frågan om talan skall bifallas, vilket —även om det ej är någon orimlighet —knappast ligger i linje med processförutsättningarnas begrepp och funktion. Mot bakgrund av den sammanvävda karaktär, som kännetecknar frågan om förbud eller ersättning i anledning av miljöfarlig verksamhet, framstår det som förenat med åtskilliga svårigheter att i immissionsmål arbeta med en talerättsprövning av den »självständiga» typen, varmed jag menar en talerättsprövning som går utöver det tämligen innehållslösa kravet att käranden skall påstå sig berättigad gentemot käranden som förpliktigad. Enligt vad jag nyss anfört riskerar man ju annars att få handlägga hela målet i den för processhinder stadgade ordningen, vilket t.ex. skulle få den paradoxala effekten att domstolen tvingades uppfatta den dispositiva frågan om kärandens rätt till ersättning som indispositiv.^^ Det förefaller alltså mindre sannolikt att man i talerättsligt hänseende skulle kräva något utöver kärandens yrkande om förbud eller ersättning. Ett uttalande av de sakkunniga pekar dock i motsatt riktning, både vad gäller tiden före ML och beträffande riktlinjerna för den nya lagstiftningen: ». . . Annorlunda förhåller det sig enligt de sakkunnigas uppfattning med frågan vem som äger föra kärandetalan i mål om åtgärd mot immitterande användning. I det hänseendet krävs otvivelaktigt en precisering. En immission kan —i motsats till grävningsskador och flertalet andra grannskapsstörningar —medföra personlig olägenhet och allmän förmögenhetsförlust för en mycket vid och obestämd krets av människor. Det bör uppenbarligen inte komma ifråga att var och en som tillhör denna krets skulle kunna uppträda som sakägare och väcka talan i Processhinder s. 193 ff. ** Jfr dock L. Welamson: Domvillobesvär av tredje man (1956) s. 110 i not 6, se vidare Processhinder s. 189 och 213 f. Detta som en konsekvens av att talerätten är en tvingande processförutsättning (ovan efter not 6).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=