Per Henrik Lindblom 206 ning av immissionens utsträckning, intensitet etc.; frågan om subjektställningen (dvs. ytligt sett frågan om rättslig anknytning till fast egendom) låter sig inte isoleras från målet i övrigt, förutomi de fall då käranden ej har rättslig anknytning till någon fast egendom. Men att frågan om subjektställningen i fall som de sistnämnda låter sig urskiljas och avgöras mot bakgrund av ett begränsat antal rättsfakta beror på att det är uppenbart att en av förutsättningarna — rättslig anknytning — brister, ej på att blott denna förutsättning för bifall skulle vara att hänföra till frågan om subjektställningen. Att vissa rättsfakta kan ha en klarare subjektiv karaktär medför inte att frågan om subjektställningen i immissionsmål utgör ett vattentätt skott i förhållande till målet i övrigt.^** Frågan om käranden har rättslig anknytning till fast egendom på det sätt, som krävdes i tidigare rätt och ännu enligt de sakkunnigas lagförslag, kan således i allmänhet inte skiljas från frågan om käranden utsatts eller kan förväntas bli utsatt för olägenhet i immissionsrättslig mening. Och härvid finns det anledning att erinra om att ej heller de rekvisit, som bestämmer toleranspunktens läge i det enskilda fallet, alltid kan göras till föremål för en isolerad bedömning."*^ Frågan om käranden är subjekt i ett grannelagsrättsligt rättsförhållande kan stundom besvaras först då nära nog samtliga relevanta rättsfakta i målet varit föremål för prövning. Vad hittills sagts har främst tagit sikte på den krets som kan utsättas för olägenhet eller störningar till följd av miljöfarlig verksamhet, dvs. de personer som kan förväntas uppträda som kärande i immissionsmål.'*® Men motsvarande problem kan naturligtvis även föreligga på svarandesidan, så t.ex. om käranden riktat sin talan mot en fastighetsägare från vars mark den påtalade störningen endast i ringa omfattning — eller ej alls — emanerar; en situation som bl.a. kan uppstå vid luftföroreningar eller buller från ett industriområde med flera immissionskällor.*® Också i de fall då den miljöfarliga verksamheten s.a.s. verkställs av annan än fastighetsägaren —t.ex. av en nyttjanderättshavare eller dennes gäster, respektive av någon som på grund av entreprenadavtal eller annat uppdragsförhållande handlar för annans räkning — uppkommer svårigheter att bestämma subjektställningen på svarandesidan. Av framställningstekniska skäl inriktar jag mig i fortsättningen i huvudsak på kärandesidan, men vad som anförs härom avses —då annat ej framgår av sammanhanget — äga tillämpning också på frågan om subjektställningen på svarandesidan. I andra slags mål kan förhållandet naturligtvis vara ett annat, jfr t.ex. Sv. Bergström: Kollektivavtalslagen (1948) s. 17 f., där »kollektiva rättsfakta . . . indelas i sådana som rör de avtalsslutande parterna och sådana som rör avtalets innehåll». Jfr Ljungman, s. 91 f., ImS s. 220 f. och 279 f. samt prop. 1969: 28 s. 376 (lagrådet). Jag bortser här från partsställningen vid negativ fastställelsetalan. Jfr depC i direktiven till de sakkunniga, ImS s. 32.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=