Kontinuitet och anakronismer 205 sionsrätt och ännu i de sakkunnigas lagförslag (ImLF) —uppställer ett dylikt krav på rättslig anknytning, uppstår det svårigheter att skilja frågan om subjektställningen från övriga förutsättningar för bifall. Subjektställningen kan inte, som inom andra delar av grannelagsrätten, anknytas till begreppet »granne» i detta ords betydelse enligt vanligt språkbruk.^- Ägaren — eller innehavaren av särskild rätt — till en fastighet kan uppenbarligen ha anspråk på att vara befriad från immissioner inte bara från gränsgrannens fastighet utan från fastigheter inomen betydligt vidare räjong. Det avgörande för den störde är ju ej störningskällans geografiska belägenhet utan störningens intensitet och verkningar i det enskilda fallet.^* Redan innan ML trädde i kraft hade således tanken på ett grannelagsrättsligt rättsförhållande förlorat i användbarhet för immissionsrättens del, åtminstone vad gäller de s.k. storimmissionerna.^^ Arbetar man med ett krav på rättslig anknytning till fast egendom, bör ju detta krav rimligen avse egendom som kan beröras av den miljöfarliga verksamheten, vilket också uttryckligen var fallet enligt de sakkunnigas lagförslag.^® Eftersom nära nog alla människor —t.ex. genom hyresavtal —har rättslig anknytning till fast egendom, måste ett krav på dylik anknytning avse fast egendom inom störningsområdet för att det skall bli fråga om någon begränsning överhuvudtaget. Därigenom kommer man in på en bedömIfrågavarande bestämmelse — som alltså saknar motsvarighet i ML — återges nedan efter not 135. ■** Jfr prop. 1969:28 s. 41. — Redan i Lag-Commiteens förslag (2:a uppl. 1838 s. 120 f.) påpekas att grannelagsbegreppet ej är inskränkt till att gälla mellan gränsgrannar. Trots detta har man antytt (ImS s. 52, se även P. Westerlind: Kommentar till Jordabalken 1—5 kap. (1971) s. 199 i not 6) att lagberedningen i 1909 års förslag möjligen endast avsäg att reglera förhållandet mellan gränsgrannar även såvitt avsåg immissioner. Framställningen i betänkandet synes dock ej ge något säkert svar härvidlag, jfr LB 1909 s. 169 ff. Mot bakgrund av att lagberedningen vid denna tid förutsatte att de Industriella immlssionerna skulle bli föremål för särskild reglering (jfr 1909 års lagförslag 3 kap. 1 § 2 st.) är det i vart fall tänkbart att man ej avsett att pressa in intressentkretsarna vid storimmissioner inom grannelagsförhållandets ramar. I ImS synes man också stundom skilja storimmissionerna från »verkliga grannskapsförhållanden», jfr ImS s. 194. Och i ML är det väl främst storimmissionerna man haft i åtanke, åtminstone vid utformningen av lagens offentligrättsliga delar. Jfr nedan efter not 77. — En parallell till denna utveckling erbjuder uppgivandet av vicinitasrekvisitet inom servitutsinstitutet. Med grannelag synes man ursprungligen ha avsett det förhållande »hwari personers inbördes rättigheter och skyldigheter härledas från belägenheten av deras egendomar»; det gäller s.a.s. ett förhållande mellan fastigheter och ej mellan personer (Lag-Commiteen s. 120 f.). Då kravet på anknytning till fast egendom numera uppgivits på den stördes sida, är således immissionsrätten ej längre grannelagsrättslig i ordets ursprungliga mening. Man kan dock — som Conradi i Nordisk Försäkringstidskrift 1973 s. 121 — karaktärisera ML som en sammansmältning och modernisering av vattenlagens bestämmelser om vattenförorening och den oskrivna grannelagsrättens regler om immissioner. Se nedan efter not 135.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=