Per Henrik Lindblom 204 man ej utgick från att äganderätten var oinskränkt.^^ Möjligheterna till inskridande ses som framsprungna ur ett särskilt rättsförhållande, somantas föreligga redan innan någon störning inträtt. Att fastighetsägaren har ett »privatsrättsligt anspråk» att i viss mån vara befriad från störningar från grannen förs tillbaka på grannelagsförhållandet; grannelagsförhållandet »grundar», anför lagberedningen, »enligt sakens egen natur mellan ägarne ett förhållande af ömsesidiga rättigheter och förpliktelser».^® Det är mot bakgrund av detta »uppkonstruerade»®® rättsförhållande man har att se frågan om talerätt och saklegitimation i äldre immissionsrätt. 2.3. Talerätten och det grannelagsrättsliga rättsförhållandet Frågan om vilka som äger behörighet att vara part i rättegång rörande en viss sak — talerätten i processuell mening — står alltid i starkt samband med frågan om vilka som är subjekt i det omstämda rättsförhållandet.®" Sistnämnda spörsmål går i sin tur inte alltid att skilja från övriga frågor beträffande rättighetens existens.®® Svårigheter av denna art uppstår i mer eller mindre utpräglad grad inom de olika delarna av grannelagsrätten. Vid t.ex. olägenheter på grund av grävningar, inträngande rötter etc. torde det mera sällan erbjuda några problem att ange subjekten i det »grannelagsrättsliga rättsförhållandet»; så länge olägenheterna endast träffar gränsgrannar är ju intressentkretsen lätt att avgränsa. Annorlunda förhåller det sig däremot inom immissionsrätten, där man ej utan vidare kan ange vilka som står i ett sådant »grannelagsförhållande» till varandra, att det »enligt sakens egen natur grundas ett förhållande av rättigheter och förpliktelser dem emellan».®® Svårigheterna blir uppenbara då man, vilket är fallet enligt ML, inte längre utgår från att den störde skall äga eller inneha »särskild rätt»^® till fast egendom för att kunna utverka förbud mot verksamheten i dess förhandenvarande form, eller erhålla ersättning för uppkomna skador. Men även om man — som i tidigare immisSe LB s. 167: ». . . jordäganderätten (medför) icke en oinskränkt makt att förfoga över fastigheten med hvad därtill hör.» LB 1909 s. 173 och 167. — Motsvarande uttalanden återfinns även i senare betänkanden, se t.ex. SOU 1947:38 s. 116 och 1966 års lagrådsremiss över jordabalken, s. 98. I ImS återges de grundläggande tankarna i 1909 års jordabalksförslag (ImS s. 51), men liksom i prop. 1969:28 synes man ej använda detta betraktelsesätt till utgångspunkt för den egna framställningen. Detta torde hänga samman med den nya lagstiftningens blandade karaktär med starka inslag av offentlig kontroll och tillsyn, jfr ImS s. 190 ff. — 3 kap. nya JB bär titeln »Om rättsförhållanden mellan grannar». Lundstedt s. 272. Se härom Processhinder s. 189 ff. A.a. s. 186 och 195. Citatet ungefär enligt lagberedningens ovan vid not 35 återgivna uttalande. Betr. kravet på »särskild rätt», se nedan i not 54.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=