Rättshistoria —rättsvetenskap och historievetenskap 5 historiker skulle vara svaga i sin förmåga till historisk källkritik. Det må nu vara med den saken som det kan; rimligen är det enklare att rättshistorikerna, där så behövs, skärper sig på den punkten än att de juridiska fakulteterna berövas en omistlig del av sina forskarresurser. Ty det må fastslås redan här, en juridisk fakultet utan en professur i rättshistoria är en ofullständig fakultet. Liksom de andra ämnena i en juridisk fakultet är det rättshistoriens uppgift som rättsvetenskap att tjäna lagstiftning och rättstillämpning. Därutinnan är rättsvetenskaperna mycket mer lika de teknologiska och medicinska än vad lekmannen föreställer sig. Alla dessa tre vetenskapsgrenar verkar omedelbart i samhällslivets och det mänskliga livets tjänst. Vad rättsvetenskaperna beträffar skall de bereda vägledning såväl för lagstiftaren som för domare, förvaltningstjänstemän, advokater och åklagare i deras uppgift att tolka lag och forma nya rättsregler. De skall också ge grundvalen för utbildningen av de människor, vilka i sitt kommande yrkesliv skall betros med ansvaret att fatta beslut som direkt ingriper i människornas sociala och ekonomiska existensvillkor. Att rättshistorien hör med i det sammanhanget beror på ett för västerländskt rättsliv säreget fenomen: bakom europeisk rättsordning ligger en mer än tvåtusenårig utveckling. Denna utveckling utmärkes därtill av en märklig kontinuitet. An i dag är europeisk rätt inom och utom Europa — med undantag för anglosachsisk rätt, som likvisst går tillbaka på medeltidens engelska common law — genomträngd av romerskrättslig begreppsbildning och romersk analytisk kasuistik i sin institutionella uppbyggnad. Beroendet av romersk rätt och styrkan i kontinuiteten kan visserligen variera. Sålunda är den romanistiska grundvalen starkare i tysk och fransk rätt än i de nordiska länderna. Men här finns en annan typ av kontinuitet, som yttrar sig i att vi i Norden fortfarande kan ställas inför uppgiften att döma efter lagtexter som är hundratals år gamla. Att man t.ex. på Island fortfarande ibland dömer efter Jonsbök (1281), alltså den för Island utarbetade varianten av Magnus Lagaböters norska landslag, t.o.m. i skadeståndsfrågor präglade av vår tids tekniska förhållanden, må kunna uppfattas som en kuriositet. Men alldeles oväsentligt är det inte för isländsk rättsvetenskap. Flertalet i dag verkande isländska rättsvetenskapsmän har — oavsett deras aktuella ansvarsområde i gällande rätt —gjort insatser också som rättshistoriker. Om vi nu stannar inför rättshistoriens praktiska betydelse som rättsvetenskap i Sverige är det lätt att finna huvudområdet för dess insats: det är fastighetsrätten. I själva verket är fastighetsrättshistoria och gällande fastighetsrätt så nära sammanvävda i vårt land att rättshistorisk expertis ofta är nödvändig för en riktig lagtolkning. Bara under de senaste 100 åren har en mångfald rättstvister om fast egendom, ibland gällande mycket
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=