Kontinuitet och anakronismer 203 2.2. Immissionsrättens systematiska hemvist ML utgör, som tidigare nämnts, en kombination av civil- och offentligrättsliga bestämmelser och återknyter därmed till förhållandena i 1734 års lag. Under innevarande sekel har däremot den svenska rätten vuxit fram efter två skilda huvudlinjer i fråga om möjligheterna att inskrida mot immissioner. Vad gäller de offentligrättsliga bestämmelserna torde man ej ha haft några mera betydande svårigheter att ideologiskt och systematiskt motivera de möjligheter som öppnades på denna väg. Men på den civilrättsliga sidan erbjöd det, åtminstone från kontinentala utgångspunkter, större svårigheter att anknyta de immissionsrättsliga reglerna till rådande betraktelsesätt inom privaträtten. Detta problem var dock ej speciellt för immissionsrätten, då denna vid mitten av 1800-talet började bli föremål för avgöranden i de högre svenska domstolarna,-® utan gällde hela det större rättsområde —grannelagsrätten —vartill immissionsrätten hänfördes vid denna tid.®® I kontinental rätt hade man, under uppehållande av fiktionen om äganderättens absoluta karaktär, sökt skapa systematiska lösningar med utrymme för inskränkningar i ägarens rådighet över sin fasta egendom.®^ Man uppfattade t.ex., som i Code civil, inskränkningarna som »legalservitut», som resultatet av ett tvångsavtal mellan fastighetsägaren och hans grannar. Ett annat sätt att komma förbi problemet var att hänföra alla grannelagsrättsliga regler till den offentliga rätten. I Sverige ansåg man emellertid inte att äganderätten var oinskränkt,®^ liksom man till en början ej heller tillmätte distinktionen mellan privat och offentlig rätt någon avgörande betydelse vid regleringen av grannelagsrättsliga relationer. Man tycker därför att förutsättningarna skulle ha varit goda för en odogmatisk syn på de anspråk, som en miljöfarlig användning av fast egendom kunde aktualisera. Redan i lagkommitténs motiv till 1819 års förslag till byggningabalk återfinner man emellertid tanken på grannelagsrätten som uttryck för legalservitut (samtidigt som man här kan skönja ett begynnande intresse för att skilja mellan offentlig rätt och privaträtt på detta område) ®® och då lagberedningen i 1909 års förslag till ny jordabalk skulle bestämma grundsatserna för grannelagsrätten, förklarar och motiverar man sanktionsmöjligheterna från sedvanliga civilrättsliga utgångspunkter, trots att Se ImS s. 48 och ovan i not 21. Beträffande frågan om immissionsrätten numera bör hänföras till grannelagsrätten, se nedan vid och i not 44. Vad gäller utländsk rättsutveckling, se Ljungman s. 11 ff. Jfr a.a. s. 56. Lag-Commiteen (2:a uppl. 1838) s. 120 ff., jfr Ljungman s. 2 f. och ö. Undén: Sakrätt II: 1 (1969) s. 63 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=