Per Henrik Lindblom gare tillämpats inom grannelagsrätten. Byggningabalken i 1734 års lag utgör ett exempel på en sådan systematik.-^ I så måtto innebar ML ett viktigt genombrott att den störde ej längre behöver äga anknytning till fast egendom för att kunna vinna bifall till en förbuds- eller ersättningstalan.-® Men för övrigt utgör ML i sina civilrättsliga delar huvudsakligen en kodifiering av den oskrivna immissionsrätt, som vuxit fram i praxis i anslutning till arbetet på den nya jordabalken.^® På den offentligrättsliga sidan har det däremot sedan länge funnits lagbestämmelser av betydelse för immissionsrätten, bestämmelser som i viss mån är av betydelse även efter ML:s ikraftträdande. Här kan hänvisas till hälsovårdsstadgan (1958), byggnadslagen (1947) och byggnadsstadgan (1959), lagen om allmänna vägar (1943), naturvårdslagen (1964). I lagar om vissa slag av anläggningar som trafikanläggningar, elektriska anläggningar och atomanläggningar återfinnes likaså regler med syfte att förebygga immissioner. Även vägtrafikkungörelsen (1972) samt ordningsstadgor och hamnordningar förtjänar uppmärksamhet i sammanhanget. Här skall slutligen nämnas att också expropriationslagen är av intresse vad gäller möjligheterna till ersättning för immissioner.-' Detsamma gäller i någon mån vattenlagen, vars direkta immissionsrättsliga betydelse dock minskat genom att frågan om vattenföroreningar numera väsentligen regleras i ML. Det är således en rik flora av rättsregler som är av betydelse för frågan om ersättning och förbud vid miljöfarlig verksamhet.^® I förevarande sammanhang kommer jag dock att i huvudsak begränsa framställningen till immissionsrätten och då det område som numera regleras av ML i dess civilrättsliga delar. Jfr ImS s. 39. Jfr ovan i not 8. Jfr prop. 1969: 28 s. 41, se dock även nedan vid not 169—170 betr. lagrådets exemplifiering. — En ingående redogörelse för den svenska immissionsrättens framväxt finns hos Ljungman s. 158 ff. Redan innan lagberedningen i 1909 års betänkande framlagt de grundläggande lagstiftningsprinciperna på området hade möjligheten att på privaträttslig väg inskrida mot immissioner fastslagits i praxis, se de i 1909 års betänkande (s. 172 f.) anförda rättsfallen. Se SOU 1969: 50 s. 179 ff. — De skillnader som tidigare förelåg mellan expropriations- och immissionsmål i fråga om möjligheterna till ersättning försvann genom den nya expropriationslagstiftningen; även i expropriationsmål fordras numera att immissionen överstiger toleranspunkten för att ersättning skall utgå, se prop. 1971: 122 s. 58 och 191. Ser man inte bara till immissioner utan till lagar som har betydelse för miljön i vidsträckt bemärkelse tillkommer jakt- och fiskelagstiftning, livsmedelslagen (1971), 1973 års lag om hälso- och miljöfarliga varor samt skogsvårdslagen (1948), jordhävdslagen (1970) och arbetarskyddslagen (1949). Vad som behandlas i denna uppsats är dock bara den del av miljörätten som avser immissioner. — Beträffande begreppet miljörätt se vidare Bengtsson i ovan i not 23 anförda arbeten s. 37 f. respektive 11 ff. 202 26
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=