199 Kontinuitet och anakronismer Framställningen inriktas i huvudsak på tidsperioden från senaste sekelskifte fram till publiceringen av de immissionssakkunnigas betänkande Luftförorening, buller och andra immissioner (SOU 1966: 65), Med de sakkunniga menar jag genomgående männen bakom detta betänkande (i noter förkortat ImS) och med ImLF det lagförslag som där presenterades men aldrig kom att genomföras. Eftersom grannelagsrätten varit föremål för lagstiftarens intresse även vid arbetet på den nya jordabalken kommer det också att bli anledning att gå in på lagberedningens betänkanden från 1909 och 1947, liksom på 1960 års jordabalksförslag. Ytterligare arbetsmaterial utgörs av doktrin och rättspraxis från motsvarande tidsperiod. Det är nu dags att under 2. teckna en bakgrund omgällande immissionsrätt, dess systematiska hemvist och förhållande till talerätten, innan jag i avsnitt 3. undersöker om talerättsprövning förekom på här aktuella område före publiceringen av de sakkunnigas betänkande. Det blir därefter anledning att under 4. presentera de sakkunnigas förslag till talerättsregel och därmed kommer även sakägarbegreppet in i handlingen. Avsnitt 5. består av en redogörelse för handläggningen av talerättsfrågan under lagstiftningsarbetets slutskede och framställningen avslutas med 6. som innehåller en mycket kort sammanfattning och några allmänna synpunkter. 2. Bakgrund 2.1, Orientering om gällande immissionsrätt Den 1 juli 1969 trädde miljöskyddslagen {ML) i kraft. I ML regleras frågan om i vilken utsträckning fast egendom® får användas på sådant sätt att det uppstår luft- eller vattenföroreningar, buller, skakningar etc., dvs. vad man i juridiskt språkbruk vanligen kallar immissioner? ® I remissyttranden över de immissionssakkunnigas betänkande föreslogs från en del håll att lagen ej skulle begränsas till att avse enbart störningar som uppkommer vid användningen av fast egendom. I detta avseende kom dock lagen att bibehålla den begränsning de sakkunniga — i enlighet med sina direktiv — föreslog, se härom departementchefen (depC) i prop. 1969:28 s. 184 f. Däremot frånfölls i lagstiftningsarbetets slutskede kravet på att även den störde skall äga rättslig anknytning till fast egendom för att kunna vinna bifall till en talan om förbud eller ersättning, se härom a. prop, s. 190 (depC), 375 f. (lagrådet) och s. 396 (depC) (återgivet nedan vid not 167 ff.); jfr dock beträffande besvär över koncessionsnämndens beslut nedan i not 54. ® Termen immission förekommer ej i ML, medan motsatsen var fallet i de sakkunnigas lagförslag. — Betr. immissionsbegreppet se Ljungman s. 57 f. samt ImS s. 49 och 298 ff. Särskilt kan nämnas att frågan om vattenföroreningar, som numera ligger inom ML:s tillämpningsområde men tidigare reglerades i 8 kap. vattenlagen, ej omfattades av de sakkunnigas lagförslag, jfr ImLF 1: 1 och 1 § ML, se även prop. 1969:28 s. 181 ff. Immissionsbegreppet har dock även tidigare — om än mera sällan — använts också för vattenföroreningar, så t.ex. inom försäkringsvärlden (ImS s. 276 f.) och så
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=