198 Per Henrik Lindblom förbehållet jordägare och andra med rättslig anknytning till fast egendom att kunna utverka förbud eller ersättning i anledning av miljöfarlig verksamhet.® Kanske kan rent av vem som helst väcka talan och tvinga den eventuelle miljöskurken inför domstol, även om utsikterna till bifallande dom inte alltid ter sig så ljusa. Det är just sistnämnda distinktion som står i centrum för den följande framställningen: vad som skall diskuteras är inte i första hand vilka som äger rätt till t.ex. ersättning utan vilka som kan tvinga fram en rättegång, vilka somäger behörighet att vara part i en rättegång om viss miljöfarlig verksamhet, med andra ord vilka som har vad man i processrättslig doktrin kallar talerätt eller saklegitimation.^ Att parterna har talerätt uppfattas numera som en tvingande processförutsättning, vilket bl.a. innebär att domstolen skall pröva parternas talerätt ex officio och fatta beslut om avvisning om det föreligger brist i detta hänseende; bristande talerätt utgör processhinder. Och eftersom ett avgörande av själva saken förutsätter att samtliga processförutsättningar är för handen kan alltså den som saknar talerätt inte ens utverka en ogillande dom hur uppenbart det än är att käromålet är materiellt ogrundat. Regler om talerätt brukar ha till syfte att skydda tredje mans intresse: i de fall en dom på ett omotiverat sätt skulle binda någon som ej deltar i processen har då domstolen till uppgift att på eget initiativ avvisa käromålet för att förhindra sådan rättskraftsverkan. Men talerättsprövningen kan också ha en processekonomisk funktion: avsikten med att handlägga och avgöra vissa rättsfakta enligt det särskilda regelkomplex som gäller för processhinder är i dessa fall att genom ett snabbt avvisningsbeslut grundat på prövning av blott en mindre del av målet vinna tid och pengar för dem som deltar i rättegången. Här är inte plats att slutgiltigt diskutera ändamålsenligheten av att arbeta med talerättsprövning i immissionsmål de lege lata eller de lege ferenda. Men givetvis hoppas jag att framställningen skall ha något att ge även i dessa hänseenden; rättshistoriska och komparativa studier är ju ofta den bästa utgångspunkten vid övervägande av vilka rättsliga modeller som kan ha framtiden för sig. Vidare bör jag upplysa om att den begränsade förekomsten av ändamålsresonemang inte skall ses som uttryck för ett bristande personligt engagemang.' Det finns därför all anledning för läsaren att vara ytterst kritisk i det följande. ® Se bl.a. nedan i not 8. * Termerna saklegitimation och talerätt har ungefär samma terminologiska belästningar och används i det följande som synonymer. — Betr. processhinder i allmänhet och talerätt i synnerhet se P. O. Ekelöf: Rättegång II (4:e uppl. 1974) s. 9 ff. och 48 ff. samt mitt arbete »Processhinder» (1974). ^ Se Processhinder s. 168 ff. där jag förordar stark restriktivitet då det gäller att införa talerättsprövning pä nya områden. Jfr även nedan t.ex. vid not 119—123.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=