Omculpa-ansvaret sua causa accepit». Ett citat från Paulus säger där dessutom »Qui non tam idoneum hominem elegerit, ut recte id perferri possit». Samt vidare Ulpianus: »Commodatam rem missus qui repeteret cum recepisset, aufugit, si dominus ei dari iusserat, domino perit: si commodendi causa misei'at ut referretur res commodata, ei qui commodatus est». Aulaevill har reglerat ansvaret för godset på ett något förenklat sätt, så att ansvaret strikt får följa den, som sänt bud att hämta eller lämna godset: »Sänder the gäldskyldige betalningen med sitt eller annat folk till honom som utlänte, och förkommer them eller förderfwas under wägen; ware skadan hans som utsände. Låter någon genom sit folk fordra och emottaga betalningen och kommer ther å til skada; skylle sig sielf, som eij wissare bud sände». I det Aulaevillska förslaget har sålunda den romerska rättens principer funnit en tydlig återklang. Liksom i fråga om ansvarsreglerna för missbruk av det lånta godset har Aulaevill förebilder även i den tyskromerska receptionstidens författningar, förutom i de nyss anförda lagarna från Worms och Hamburg, även i Frankfurts rätt (1578).®^ Debatten om ansvar för depositum präglades likaså av romerskrättslig tradition. Här återspeglade sig — liksom i debatten i målet Festing ./. Spitz (ovan s. 182) — utilitetsprincipen. Ansvarets omfattning knöts an till och begränsades av principen »diligentia quam suis». Aulaevill hade dock velat låta en depositarie, som fick betalt, svara för culpa levissima, medan övriga endast svarade för culpa lata. Hans skäl var att främmande folks lagar gjorde denna åtskillnad (grundad på utilitetsprincipen, Sjögren, a.a. 3, s. 256 f.). Göta hovrätt hade däremot i sitt yttrande år 1721 förordat ett strikt ansvar för depositarien, enär denne ej hade rätt att nyttja inlagsfä (Sjögren, a.a. 7, s. 317). Lagkommissionen stannade slutligen för ett till culpa lata begränsat ansvar: »Inlagsfä, och förtrodt gods, bör man wårda som sitt eget. Missfares, eller förkommer thet, af hans wangiömmo, eller wållande; gällde fullt åter. Sker thet af wåda; ware saklös.» Gjordes en deposition däremot i förseglat skick, gällde, om förseglingen befanns bruten, ett presumtionsansvar för depositarien. 195 9. Sammanfattning Culpa-principens inflytande blev sålunda under 1600-talet helt dominerande i svensk rätt, såväl i doktrin som i praxis. På några få områden Going, a.a. Uppgifter om de tyska receptionsrättsliga förhållandena återfinnas hos Löning, a.a. s. 194 ff. 69
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=