Stig Jägerskiöld Det andra ledet i samma 6 § återger den tidigare här nämnda principen — även i romersk rätt belagda — för bevisning av att vederbörande ej gjort sig skyldig till culpa, nämligen att hans egen egendom förstörts eller gått förlorad jämte den skadelidande långivarens. 194 66 Aulaevills förslag visar även i övrigt stor likhet med Corpus juris. Vissa av de i förslaget ingående stadgandena kom att förverkligas i andra sammanhang än i HB i 1734 års lag. En påfallande överensstämmelse med romersk rätt visar t.ex. Aulaevills exempel i 7 § på culpöst handlande med lånfången egendom: I Justinianus’ institutioner 4.1.6. stadgas om otillåten användning av saklån och som exempel nämnes, liksom århundraden senare av Aulaevill, lån av häst: »Si quis equum gestandi causa commodatum sibi longius aliquo duxerit, quod veteres scripserunt de eo, qui in aciem equum perduxisset». Här föreligger nästan ordagrann överensstämmelse med Aulaevills text. I D. 13.6.5.7 o. 8 gavs dessutom följande föreskrift om ansvar för lånfången häst: »Nam si tibi equum commodavero, ut ad villam adduceres, tu ad bellum duxeris, commodati teneberis; . . . etiam teneris mihi, inquit, commodati, immo, ait, etiam furti, quoniam aliter re commodata usus es, quemadmodum qui equo, inquit, vel vestimento aliter quam commodatum est utitur, furti tenetur». Jfr även D.13.6.23. Motsvarande, om romerska formuleringar starkt erinrande stadganden möter i ett flertal tyska rättsordningar från receptionstiden, såsom i Worms 1498 och Hamburg 1605.®^ I doktrinen återges principen bl.a. av Carpzov, a.a. I svensk rätt kom motsvarande föreskrifter att ingå i BB 28.13. De hade, starkt förkortade, överförts i 1728 års förslag till BB (kap. XXXI). (Sjögren, a.a. 6). Mera utförligt upptogs de samtidigt i 1734 års Gästgifweri-Ordning, § 15.®® Även den 10 § i Aulaevills förslag erinrar påtagligt om romerskrättsliga förebilder. Ansvaret för lånat gods under transport till eller från låntagaren är reglerat i D. 13.6.10—12: (Ulpianus) »Si dum refertur periit, si quidem ego mandaveram per quem remitteret, periculum meum erit: si vero ipse cui voluit commisit, aeque culpam mihi praestabit, si omöjlighet (1915), s. 78; jfr V. Lundstedt, SvJT 1921, s. 329. I praxis har olika meningar likaså förelegat. I finländsk rättspraxis har ansvaret begränsats till culpa. Defensor legis 1933, rf. s. 1 ff.; 1934 rf. s. 94 f. Hakulinen har härvid lämnat en redogörelse för innebörden av lagens förarbeten, som nära överensstämmer med det resultat, vartill jag kommit. Jfr D. 13.6.5.4 »non tenebitur, nisi forte, cum possit res commodatas salvas facere, suas praetulit». Se Kunkel-Thieme: Quellen zur Neueren Privatrechtsgeschichte Deutschlands (1936); Der Stadt Hamburg Gerichts-Ordnung und Statuta (1842). Se härom även J. Sundberg: Fel i lejt gods (1966) s. 253. 66
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=