Erik Anners 4 arbetsteknik kommit till riklig användning, långt innan så skedde inom många andra ämnesområden av jämförlig karaktär, skulle räknas ämnet tillgodo. Det fanns faktiskt särskild anledning till det. Redan tidigare hade tyngdpunkten i undervisningen förskjutits från vad man länge kallade »den yttre laghistorien» till tematiska studier av det samspel mellan rättsreglerna och deras politiska, sociala och ekonomiska bakgrund, som formar rättsutvecklingen. Studenterna har veterligen upplevt detta som intresseväckande, ibland rentav som inspirerande. Denna nya inriktning av undervisningen och de nya metoderna har också givits ampla lovord i den utredning omjuristutbildningen, som föregick reformförslagen. Men dessa framsteg inom forskning och undervisning har alltså inte räckt till, möjligen därför att de inte varit kända. Ty det är nu en gång så att varje tid har sina modevetenskaper, som står i centrum för uppmärksamheten. Ett typexempel från vår egen tid är det översvallande intresset för socialhistorisk forskning. Att en sådan är lika nödvändig somvälkommen —inte minst för rättshistorikerna —skall villigt erkännas; mängden av och kostnaderna för alla de socialhistoriska projekt, inte sällan med en politisk slagsida i valet av ämnen, står emellertid inte riktigt i proportion till alla de olösta uppgifterna av allmän historisk karaktär, som fortfarande väntar på att angripas. Mot modeströmningar kan dock ingen värja sig. De går för den delen snart över och nya kommer till. Det viktiga är att företrädarna för vetenskaper, som kommit i skymundan, har klart för sig att på vår tids pluralistiska marknad av idéer gäller det först och främst att motivera sin vetenskaps existens genom att synas i den vetenskapliga debatten liksom genom att popularisera forskningsresultaten. Eljest blir den egna vetenskapen bortglömd och därmed så småningom oundvikligen nedvärderad. Och detta är —synes det mig —vad som hänt ämnet rättshistoria i vårt land. Så mycket större skäl då att när tillfälle ges presentera den egna vetenskapen och dess grundläggande uppgifter på ett sätt som inte bara riktar sig till fackmännen. Detta är ett sådant tillfälle —och därmed skall jag äntligen komma in på mitt ämne för denna uppsats, sådant det rubricerats ovan: rättshistoria — rättsvetenskap och historievetenskap. Att rättshistoria är en rättsvetenskap skulle i en föregående generation näppeligen ha förnekats av någon historiker eller jurist. Men numera synes detta självklara faktumha kommit i skymundan —inte ens juristerna tycks alltid ha förhållandet fullt klart för sig. Det finns också exempel på att allmänhistoriker, som arbetat med rättshistoriska källor, så till den grad entusiasmerats av ämnet, att vederbörande helt sonika föreslagit att det skulle överföras till samhällsvetenskaplig fakultet. Ett skäl bland andra skulle vara att rättshistorikerna pä grund av bristfällig fackutbildning som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=