193 Omculpa-ansvaret sättas generaliter, eftersom på annat ställe widare härom förmäles» (Sjögren, a.a. 2, s. 266). I Cronhielms uttalande skönjer man dels en moraliskt färgad ståndpunkt om låntagarens skyldighet, som erinrar om Grotius (ovan s. 177), dels ett rättspolitiskt motiv, en önskan att främja benägenheten att låna ut saker. Kommissionens beslut blev, att orden »thess wållande» skulle utgå »och saken lemnas till domarens skärskådande efter omständigheterna», vidhöll, att lagen borde innehålla närmare precisering; därvid åberopade han även Göta hovrätts utlåtande över 1718 års förslag. Avsett måste (trots Sjögrens tvekan) vara yttrandet år 1721.®- Göta hovrätt gör där en åtskillnad mellan å ena sidan lån och pant, å den andra depositum. I det förra fallet borde endast culpa föranleda ersättningsskyldighet i det senare ansvaret vara strängare. (Se W. Sjögren i Tidsskrift for Rettsvidenskab 1902, s. 26; Winroth: Ansvar för skada å låntaget gods. Strödda uppsatser 2, 2 uppl. 1905, s. 17.) Aulaevill anförde nämligen: »Såsom man aldrig förr hafft lag, huru dömas skall, om man är wållande eller eij, så tycker jag nödigt wara, att Götha Håfrätts påminnelse införes, elliest lärer ingen domare döma lika». Slutet blev emellertid, att lagens stadgande omlån fick en av Cronhielm förordad lydelse (HB 11:1): »Lånar man något af androm, dödt eller qwikt; gifwe åter så godt, som han thet tog. Ej må lån missfaras». Innebörden av detta lagrum kan preciseras närmare med hjälp av lagkommissionens protokoll. Man hänförde sig till Aulaevills förslag och dess paragrafer 6 och 7: »Utströkos bägge, effter som de begripes under § 1, at låhn bör gifwas igen, men kommer wådelig händelse eller förseende theremellan, så dömes effter omständigheterna». Lagstiftaren har helt enkelt överlåtit åt rättspraxis att i aktuella fall bedöma, huruvida en låntagare skall ersätta skada, som drabbat det lånta godset. Om något kategoriskt ansvar, innebärande återgång till ett strikt ansvar, var tydligen ej fråga. I ordet »missfaras» ligger en möjlighet att fritaga låntagaren från ansvar för skada, som han ej kunnat undvika. Men var gränsen för detta låntagarens ansvar skulle gå, var ej i lagen fastlagt. Därom skulle en vidlyftig debatt komma att föras och olika ståndpunkter att intagas i praxis. Först Schrevelius sökte mer än ett sekel efter lagens ikraftträdande hävda, att den stadgat ett strikt ansvar för låntagaren,®® en mening, som vanligen bestritts,®^ men även funnit sena anhängare.®® Sjögren, a.a. 7, s. 313 ff. ** Schrevelius, a.a. 2 (2 uppl. 1857) s. 569 f. I lagkommitténs och lagberedningens förslag till ny civillag var låntagarens ansvar däremot begränsat till culpa-fall. *■* J. W. Chydenius: Lärobok i finsk kontraktsrätt 2 (2 uppl. 1925) s. 51 f. J. Serlachius, FJT 1901, s. 400 f.; Winroth, a.a. 2; A. Roos: Om prestations 13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=