Stig Jägerskiöld — såsom eld och sjönöd — kan tydligen D.13.6.18 pr. vara förebilden, eller D.50.17.23 (»incendia et magnitudines aquarum») eller ock D.44.7.1: »Is vero qui utendum accepit, si majore casu, cui humana infirmitas resistere non potest, veluti incendio, ruina, naufragio, rem quam accepit amiserit, securus est». Aulaevills förslag mötte i fråga om culpa kritik i Svea hovrätt, men ej i Göta hovrätt eller i kommerskollegium. Man erinre sig, att Svea hovrätts majoritet ifråga om en depositaries ansvar i det kort tid innan avdömda målet Festing ./. Spitz (ovan s. 181) intagit en uppenbart sträng ståndpunkt. Nu framhöll man, att Aulaevills förslag till culpa-ansvarets utformning vid saklån var mindre tillfredsställande med hänsyn till den ofta åberopade utilitetsgrundsatsen. Låntagaren hade ju all nytta av lånet, ej långivaren. Därför borde han ha ett strängt ansvar: »Aldenstund låhntagaren har commodum af låhnet, och honom fördenskull åligger det samma så mycket mehra at wårda, samt til uthlånaren richtigt återställa, så framt icke samma olycka hos honom som låntagaren det lånte kunnat hända, eller allmän olycka dem bägge öfwerkommit; fördenskul synes orden af thess wållande kunna utelämnas, samt meningen således kunna inrättas: »Missfares eller bortkommer thet, giälde thet fullom giäldom åter, med mindre låhnet warit underkastat samma fahra och olycka hos ägaren». 6, 7 och 10 §§ i Aulaevills förslag kunde utgå. Svea hovrätts utgångspunkt är sålunda en annan än Aulaevills för ansvarets fixering. Lån skall återgäldas, om det inte fallit offer för samma risker, som kunnat drabba saken hos ägaren — vilka de nu må ha varit. Fråga är sålunda ej om ett ansvar knutet vid vållande, men ej heller om ett strikt ansvar. Det är begränsat av vissa risker, som långivaren rimligen bör bära. Motsvarande princip återfinnes hos Peter Abrahamsson i hans landslagskommentar (1726, s. 557). Den återgår på ett känt ställe i Grotius’ De jure belli ac pacis II, XII, XIII. Grotius åberopar Lex Visigothorum5,5,1—3. Jfr ovan s. 177. När de sålunda utarbetade förslagen till stadgande om saklån år 1722 kom före i lagkommissionen, anslöt sig Gustaf Cronhielm — inte överraskande —till kritiken av Aulaevills renodlade culpa-ansvar. Cronhielm hade, liksom Svea hovrätts majoritet, förordat ett jämförelsevis strängt ansvar för depositarien i det nyssnämnda målet Festing ./. Spitz (1718, ovan s. 184). Nu förklarade Cronhielm, att »hvad jag lånar, det bör jag ha igen, och behövs således eij stå i lagen, om någon warit wållande eller eij, at lånet förkom. Detta kan förorsaka chickaner, och gamla lagen war härutinnan mycket bättre, som positive säger, man skall ha sitt lån igen. Sättes exceptioner därtill; så lärer tusend inwänningar göras, och hwar och en bör se sig före, att eij låna uth. Slötz, att detta skall 192
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=