Omculpa-ansvaret 191 ansvar för panthavaren, att »om den förloras utan skuldägarens wangiömo, så är det pantägarens skada . . . det är en pur olycka, att han miste panten». Aulaevill hade i detta fall övervägt ett strikt ansvar, men avvisades under hänvisning till reglerna om depositum. (Sjögren, a.a. 3, s. 262). Frågan om panthavarens ansvar, om panten blev stulen, lämnades här öppen, under hänvisning till att om stöld, »furtum», stadgas annorstädes. Ett starkt beroende av de romersk-rättsliga källorna visar debatten i lagkommissionen om ansvar för lånat gods, saklånet.^^ Här förelåg en äldre tradition, enligt vilken låntagaren hade ett strikt ansvar för det lånade godset. Denna princip hade fått sena företrädare av stor auktoritet, såsom Grotius, och även hävdats i vår doktrin (ovan s. 177). Men Mevius hade avvisat tanken på ett ansvar för låntagaren för casus (Commentarii in Jus Lubecense Lib. III, Tit. II De Commodato). Carpzov menade, att låntagarens ansvar var beroende av culpa.®^ I Aulaevills förslag till handelsbalk var låntagarens ansvar reducerat till ett culpa-ansvar. Den, som lånat något av annan, hade att lämna det åter i samma skick. »Missfares eller bortkommer thet af thes wållande; gälde thet fullom gäldom åter» (XIII: 1). Skadas det genom »wådelig händelse, såsom eld, siönöd, eller annat missfall, utom hans wållande som låntog, förderfwas eller förgås; eller warder thet med låntagarens godz tillika bortstulit eller röfwat, och kan honom eij wangömma eller försummelse öfwertygas; ware ägarens skada». (HB XIII: 6). Till dessa bägge stadganden var fogat föreskrifter angående det saklån, som hörde till de vanligaste, nämligen lån av häst: »Blifwer then, som låhntog sielf tilfälle til skadan, genom låhnets missbruk, såsom ther låhntagen ridhäst spännes för tungt lass; rides längre än lofwat war, eller fars ther med, mot ägarens samtycke, någon osäker wäg; eller ock förhålles öfwer then bestämda tiden, och tå förderfwas; ware skadan hans som låhntog, och gälde fullom gäldom åter». (HB XIII: 7). Till sist gav Aulaevill en regel om ansvaret för lånat gods under transport till och från låntagaren (se nedan). Aulaevills förslag visar starkt beroende av den romerska rätten. Lokutionen »Lånar man något ... at bruka på wiss tid och sätt» kan återgå på I 3.14.2: »Is cui res aliqua utenda datur id est commodatum»; men avfattningen är så allmän, att den i denna del ej visar mycket. För begränsningen av ansvaret till fall av culpa med undantag av vis major Sammanhanget har påpekats av G. Löning i Zur Zufallshaftung im schwedischen Vertragsrecht, SZ Germ. 62 (1947) s. 192 ff. Carpzov: Opus Definitionum forensium ad Constitutiones Electorales Saxonicas (1668) Pars II, Constitutio XXVI, Definitio VI: »Nec in foro Saxonico Depositarius, Commodatarius aut similes personae de casu fortuito tenentur.» 60
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=