Stig Jägerskiöld förändrade avfattningen, att förmyndarens vårdnadsplikt utformats efter den svårligen likvärdiga normen »diligentia quam suis». Någon förklaring till den ändrade lydelsen — som synes ha avfattats av Cronhielm — lämnas inte i de bevarade protokollen. Man har antagit, att stilistiska skäl föranlett en kortare formulering(Björling, a.a.) Nehrman-Ehrenstråle behandlar i sina efter år 1734 författade kommentarer till ärvdabalken de båda avfattningarna av förmyndarens ansvar som likvärdiga.®^ Härmed var culpa-ansvaret för förmyndaren slutgiltigt fastslaget i svensk rätt. Om någon återgång till den äldre rättens strikta ansvar var ej fråga. När lagkommissionen kom fram till handelsbalken, gav den först (1707) magistraten i Stockholm och senare borgmästaren där, Aulaevill, i uppdrag att utarbeta ett förslag (1714). De intressantaste culpa-reglerna i lagen hänför sig till det kontraktsrättsliga området. Det ansvar, som sysslomän och ombudsmän hade, preciserades i HB 18 kap. Det blev ett culpa-ansvar. De är förpliktade att vårda sitt uppdrag (18:1). överskrider ombud uppdraget, skall han upprätta skadan (18:2). Handlar han oredligt »svare til allan skada och plichte efter omständigheterna» (18:3). Ombud är vidare ansvarig »som sagdt är», om han är »af försummelse eller svek» vållande till skadan. Men i övrigt får den, som ger en fullmakt, skylla sig själv, »som sig ej bättre föresåg» (18:4). För negotiorum gestor stadgades ett strängare ansvar för hans handlande. »Gillar frånvarande thet ej; fylle han, som utan fullmacht annars talan sig tagit, eller thes löftesmän, allan skada, som theraf timadt». Detta ansvar motiverades i romersk rätt därmed, att negotiorum gestor handlat av eget initiativ. (Ovan s. 176.) Även för bolagsman gällde ett till culpa begränsat ansvar. »Får bolagsgods och handel skada af någortheras särskilta försummelse eller vårdslöshet; rätte han tå up skadan. Sker thet af rätt våda, som man ej kan förese eller vachta, förr än skada händer: tå hafva the alle lika del ther i» (15: 5). Ansvaret gäller sålunda även för ringa culpa. För panthavarens del blev ansvaret ej strikt, utan beroende av culpa. Hans vårdnadsplikt slås fast i HB 10:3, »Pant bör väl gömmas och vårdas». Vårdnadsplikten är ej begränsad till »quam suis» principen. Enligt HB 10:4 svarar panthavaren för culpa, som ej är ringa. »Kommer skada å pant, förty att den, som panten hade, den ej rätteligen vårdat, gälde han fullt åter. Sker det av våda, och ej av vangömmo; vare skadan ägarens». Ansvaret har skärpts därigenom, att det tolkats som ett presumtionsansvar. I lagkommissionen anfördes den 22 februari 1722 mot ett strängare *• Nehrman-Ehrenstråle, a.a. s. 148. Rodhe: Lärobok i obligationsrätt (1972) s. 82. 190 59a 598
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=