Omculpa-ansvaret 189 och tyg efter culpa-principen, med ersättningsplikt in duplum för skada av uppsåt och illvilja, enkel ersättning vid vårdslöshet och saklöshet om vagn eller tyg gick sönder »utan hans eller theras wållande» (Sjögren, a.a. 6, BB av år 1723 XXXI kap. § 12). Den länge stridiga frågan om ansvar för eldsvåda löstes däremot helt enligt culpa-principen. Denna hade på ett tidigt stadium av lagkommissionens arbete segrat över ett föreslaget strängare husbondeansvar. Östergötlands länsstyrelses yttrande år 1692 över det sjunde kap. i ett då föreliggande förslag till byggningabalk låter oss följa argumentationen för ett rent culpa-ansvar: »Det een huusbonde alt för stor börda och swårheet wara skulle, att för sitt tienstefolckz försummelse plichta och teras brått således giälda, ther han doch icke uppbar eller wålte, hälst när han gitter bewisa sig all den flit och upsicht med sitt folck brukat, som een godh huusfader någonsin öfwa kunnat, altså påminnes oförgrijpeligen, om icke den limitation härwidh skäligen borde rumhafwa, att när af slik wådeldh genom tienstehjons wårdzlöösheet, utan den ringaste huusbondens skuldh, skada sker, at då det brotzliga tienstehionet allena therföre må plichta och icke husbonden».®® Resultatet blev, att ansvaret för eldsvåda gjordes beroende av vållande »Varder eld lös i by, then landbo brukar, och sker thet af försummelse, eller vangiömmo hans» skulle viss ersättning lämnas; i lagen räknades ett antal exempel på vållande och vangömmo upp (BB 24:1). En åtskillnad gjordes här även mellan grövre och mindre vållande. Förorsakades återigen skada »av rätt våda» — »som man ej kan förese eller vachta förrän skada händer» — bortföll skadeståndsansvaret liksom det straffrättsliga ansvaret. Om man ej visste, hur elden uppkommit, fick vederbörande fria sig med vådaed, »at thet ej af hans vangiömmo eller vollande skedt är» (24:2). Något principalansvar skulle ej ifrågakomma (24:3). Ersättning skulle i stället lämnas av häradets brandstod (24:4). Förmyndareansvaret, som varit föremål för så mycken debatt i doktrin och praxis, dryftades tidigt under lagkommissionens arbete. När problemet första gången — år 1690 —aktualiserades för lagstiftarna, tedde sig ett jämförelsevis strängt culpa-ansvar berättigat. I lagkommissionens då aktuella förslag till ärvdabalk säges, att en förmyndare, för att vinna ansvarsfrihet, måste »hafwa förwaltat barnagotset med then trohet, flijt och åhoga, som en förståndig och flitig husfader skiöter och wårdar sino». Det föreslagna stadgandet anknöt härvid nära till det i jämförelse med äldre rätt modifierade stadgandet i 1669 års förmyndareordning (ovan s. 173). Man byggde på den romerska pater familias konstruktionen. I den slutligen antagna lagen har motsvarande stadgande fått den Sjögren, a.a. 7, s. 292 f. Sjörättsliga ämnen behandlades ej i 1734 års lag; husbondeansvaret där var underkastat andra normer.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=