Stig Jägerskiöld Ansvar för skada å djur och av djur reglerades i BB 22 kap. Skada å annans djur var ibland i 1600-talets praxis beroende av gärningsmannens vållande. Lovisin hade härvidlag anfört, att vid culpa skulle böter utgå, vid culpa lata »bötes mer», »der full wåda är bötes intet» (Sjögren: Förarbetena 1 s. 384). I lagen blev skadeståndsansvaret något strängare: För skada, som någon vållar å annans fä, göres en åtskillnad mellan dolös gärning samt skada vid fredande av egna marker, som översteg gärningsmannens vilja, samt våda; även i sistnämnda fall stadgades en begränsad ersättningsplikt. Ett svårt problem var skadeersättning, när fä skadar annat fä. I rättspraxis hade lösningen skiftat, men en tydlig tendens mot ett rent culpaansvar för ägaren hade kunnat märkas (ovan s. 171). I lagkommissionen ville den 3 november 1691 flera ledamöter hålla sig till en dylik linje. »Der husbonde eij weet sitt fä wara wanartigt, är han frij, när fä sargar fä, men weet han, bör han betala des arbete, som brister». Som en kompromiss kunde dock ifrågakomma, att djurens ägare delade skadan, med hälften var. Ehuru detta gick över culpa-ansvaret, godtogs denna lösning till sist (BB 22:5). För den, som mot ersättning sökte att »läka eller åderlåta fä», stadgades ett culpa ansvar (för »skada genom hans vållande»). Ansvaret blev emellertid här utformat som ett presumtionsansvar: »Gitter han fulltyga, at han ej varit ther til vållande; vare saklös» (BB 22:4). Uppenbarligen har ansvaret fått denna utformning med hänsyn till utilitetsprincipen. Det anknytes till det förhållandet, att vederbörande »får någon lön» för sina ansträngningar. Likväl hade Svea hovrätt i sitt yttrande över BB år 1692 opponerat sig mot ett ansvar, som gick utöver sedvanlig culpa. Domstolen ville hålla sig till ett ansvar beroende av »williande eller wållande till creaturetz död» (Sjögren, a.a. 7, s. 288). Lagkommissionen höll dock fast vid presumtionsansvar. Nämnas må här, att lagrummet kvarstått i denna lydelse ända till år 1975, då det upphävts (SFS 1975:410). Motiveringen var, att det där stadgade presumtionsansvaret skilde sig från motsvarande ersättningsregler (KPr 1975: 12). 1734 års lag reglerar ej generellt principalansvaret. De begränsningar härutinnan, som i anslutning till culpa-läran utbildats, kvarstod utan att detta uttrycktes i lagtext. I ett hänseende stadgades emellertid om husbondeansvar under avvikande från denna huvudprincip. Liksom i flera andra europeiska länders rätt lagfästes ett strängare ansvar för gästgivare. Denne hade vårdnadsplikt för »alt thet, som gästen i hans giömo antvardar». Ffan var ersättningspliktig för »hvad af hans husfolk eller af hans egit vållande förkommer, eller förderfvas» (BB 22:3). Motsvarande husbondeansvar skulle även gälla för gästgivarens gäst. Eljest reglerades ansvaret för handhavandet av gästgivarens skjutshäst 188
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=