Omculpa-ansvaret Likväl är det möjligt att konstatera det nära beroendet vari det nya lagverket står till den romerska rätten. I första hand har en systematik följts, som synes sluta sig till den romerska. Lagen skiljer mellan vilja (dolus), vållande (culpa) och olycka (casus), ibland betecknad sann, ren eller rätt våda, medan våda då får beteckna såväl ringa culpa som casus, eljest endast casus. Med vållande är sidoställt »vangömmo», markerande ett aktivt handlande, som även kan betecknas som »missfaras». I lagkommissionens överläggningar möter ej sällan ett sådant schema som »willia — wangömmo och försummelse — rättan wåda» (se t.ex. 1723 års förslag BB VI kap. §§ 1 o. 2). Lindschöld förklarade 1690 i kommissionen, att »ingen wåda är som icke gierna haar något förseende»; våda rymde alltså såväl casus som culpa levis (Sjögren, Förarbetena 1, s. 171). Straffrättsligt följes i MB ett motsvarande schema. Se t.ex. XXXVIII cap. 1 §: »Hvar som i såramål något giör med våda, och ej af upsåt och med vilja; böte så för såramål, som för lyte, hälften, eller fierdung mindre, än för viljagierning, efter thy vådan är til. Sker thet af full våda, ther han skadan ej förese eller vägja kunde; vare saklös.» I det XXXIX cap. tas den i praxis följda regeln upp att skada, som förorsakats genom bötesbelagd gärning, skall ersättas och därvid även ideell skada: »I alla såramål, ther man böter före, gälde then brottslige läkarelön, hinder, och all annan kostnad och skada, och thertil för sveda och värck. Pröfve ock Domaren, hvad brist then sårade i sin näring theraf hafver, och lägge honom skiälig vedergällning til.» Ifråga om skadeståndsansvar i övrigt utanför kontraktsförhållanden rymmer 1734 års lag ett flertal stadganden av närmast kasuistisk innebörd. De rör samtliga förhållanden, som tidigare varit aktuella och där krav på strikt ansvar brutit sig mot ett begränsat culpa-ansvar. Problemen avser skada å och av djur samt principalansvar, särskilt ifråga om gästgivare och vid eldsvåda. I den slutliga lagtexten kom i några fall kraven på ett strikt ansvar att segra, medan det är tydligt, att ett helt till culpa begränsat ansvar haft mera framgångsrika förespråkare under 1690-talets debatter och särskilt i Carl Lundius. Bortsett från dessa specialfall kom somtidigare ett vanligt culpa-ansvar att gälla för skadebringande handling; det är enligt Nehrman-Ehrenstråle den allmänna normen, ehuru ej uttryckt i lagtext. 187 Termen »vållande» är såtillvida oprecis, som därmed kan avses allt förorsakande av en skada eller det mera begränsade förorsakande genom ett ansvarsgrundande handlande. Uppenbart användes termen i den sistnämnda betydelsen under förarbetena till 1734 år slag. Om terminologin i lagen lämnar Nehrman förklaringar i »Anmärckningar» till denna (1746) s. 24 ff.; Jurisprudentia criminalis s. 94 ff., 248 ff. Jfr J. Forsman: Straffrättens allmänna läror (1900) s. 429 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=