Stig Jägerskiöld Som vis major åberopades givetvis de ofta förekommande krigen samt statliga åtgärder i anledning av dem såsom rekvisitioner. De var »vis major cui resisti non potest», men även andra orsaker kunde godtas som Stiernhöök anmärkt (ovan s. 153). Förebilder fanns här D. 44.7.1.4: »Is vero qui utendum accepit, si maiore casu, cui humana infirmitas resistere non potest, veluti incendio, ruina, naufragio, rem quam accepit amiserit, securus». Jfr även D. 13.6.18 pr.; D. 50.17.23. Under det stora nordiska kriget anförde några redare ett överhetens förbud att avsegla för att undgå betalningsskyldighet för sjöfolkets lön ävensom satsen, att hyra ej skall betalas, förrän skeppet avseglar från yttersta hamnen till det stora havet; principen uppgavs ingå i »alla nationers bruk». Men i detta fall var argumentationen förfelad, därför att skepparna ej, som de kunnat, omedelbart sagt upp sjömännen utan behållit dem i tjänst i avvaktan på bättre konjunktur (LC 160:5, nr 16, domboken 1709, p. 583). I målet Tobias Stechau ./. Liining och von Bippen yrkades skadestånd på grund av ett icke uppfyllt certeparti. Skepparen hade ej kunnat lossa lasten — spannmål — i Fredrikshamn på grund av den ryska krigsmaktens uppmarsch i området. Han hade då begivit sig till Helsingfors och därifrån med lasten till Stockholm. Domstolarna ansåg att vis major ej förelegat (Svea hovr. dombok 1755, fol. 1). 186 8. Culpa-ansvaret: 1734-års lag Den rättspraxis och den doktrin, som i så rik mån utvecklats under vårt 1600-tal, kom naturligt nog att prägla även lagkommissionens arbeten 1686-1734 och den år 1734 antagna allmänna lag, som trädde i kraft två år senare. Visserligen har man hävdat, att av all den reception av romerskrättsliga regler, varom domstolarnas handlingar vittnar, endast relativt litet kom med i den nya lagen. Bernhard Rehfeldt har sålunda i en recension av mina studier gjort en sammanställning av rättsregler i 1734 års HB, som kan återföras på den av mig skildrade rättspraxis. Resultatet är förhållandevis magert.®® Härvid förbiser man emellertid, att en förklaring därtill är lagkommissionens uppgift och arbetsmetod. Den skulle främst på tidsenlig svenska sammanfatta och återge de gamla medeltidslagarnas bud. Detta måste naturnödvändigt begränsa dess handlingsmöjligheter. Ett stort antal allmänna obligationsrättsliga principer, som recipierats, uttrycktes ej i den nya lagtexten, men fortsatte att leva. Annat föll som oeconomicumutanför den allmänna lagen. 5* SZ Germ. 82 (1965) s. 322 ff.; SZ Germ. 85 (1968) s. 248 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=