Omculpa-ansvaret 185 både reales, verbales et atroces . . . Men non animo injuriandi vel calumniandi sed defendendi» (Solenblommas votum, CR 26.2.1666). Jfr senare hovrättsrådet Gyllenbååts votum i CR 1745, s. 262 f. Även i kontraktsförhållanden var man villig fria en part, som för att rädda sitt kapital bröt ett kontrakt. Förelåg samtycke,®^ kunde fråga ej heller vara om culpa-ansvar. I ett mål angående påstått olaga skogshygge blev kärnfrågan därför, om skattemannen givit sitt lov till skogens nyttjande eller ej (Göta hovrätts dombok 1744—1746, s. 394—398). Frihet från skadeståndsansvar förelåg även vid handlande på befallning (se t.ex. Em. de Geer ./. Raphael de Geer o. Anders Fföök, CR 28.11.1666). Tjänsteplikt hade likaledes en befriande verkan. Förutsättning var härvid, att tjänstemannen handlat lagenligt inom gränserna för sin behörighet. I målet Johan Björkman ./. Carl Peterson angående ersättning för liden skada och vissa våldsamheter ansågs ersättning ej kunna utdömas, enär svaranden handlat inom ramen för sin behörighet (Göta hovrätts dombok 1736—1738, s. 90—98). När Svea hovrätt år 1741 hade att pröva ett anspråk på ersättning för »missfirmliga åthotelser» (advokatfiskalen ./. Lars Adlerstedt), menade hovrättsrådet Roselius — referent — »att en ämbetsman, som icke efter eget bevåg utan efter befallning och instruktion sin förrättning gjort», var fri från ansvar; han saknade »animus injuriandi». överskred myndighetspersonen däremot sin behörighet eller saknade eljest laga stöd för sitt handlande, var läget ett annat. Flade vederbörande begått tjänstefel, ifrågakom skadeståndsansvar. I målet överbyggarna i Umeå och nederbyggarna där (LC 121:9, nr 20) gällde käromålet skada, som uppkommit genom myndighets exekutiva åtgärd, överbyggarna hade föranlett landshövdingen att ingripa i tvist om rätt att bygga och fiska i Torne älv. Med stöd av ett kontrakt, som upprättats av fogden och underlagmannen och uppgavs vara godtaget av underbyggarna, hade exekutiva åtgärder vidtagits mot dessa. — I rättegången gjorde svarandena gällande, att de borde vara fria från kärandenas anspråk, »efter det som skett är via executionis och autoritate publica förrättat, på vilket fall å deras sida icke kan presumeras någon orätt vara gjord». Referenten i Svea hovrätt ansåg dock, att överbyggarna »med ett sådant . . . kontrakts upprättande haver givit occasionem damni». Skadestånd utdömdes därför (dom 6 dec. 1670). Jfr motsvarande utgång i Göta hovrätt, DB 1744—1746, s. 394— 398, Daniel Bildt ./. Anders Andersson. Skada, som ej kunnat undvikas på grund av vis major, kunde ej tillräknas den, som vållat densamma. Jfr A. Agell: Samtycke och risktagande (1962); Hellner, a.a. s. 64; dens., Några synpunkter på culpa-begreppet inom skadeståndsrätten, SvJT 1953. «. 609 ff
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=