Stig Jägerskiöld Svea hovrätts majoritet förpliktade sålunda Spitz att ersätta Festing den förlorade egendom, som deponerats i hans källare. I flera vota framskymtar tanken, att fråga var om en presumerad culpa, som skulle kunna motbevisas, om stölden klarlades. Man ansåg, att S. försummat sin vårdnadsplikt. När minoriteten kom till annat slut, var det främst därför, att man ej ville anse avtalet mellan S. och F, som ett depositum. Man markerade knappast någon annan hållning ifråga om culpa-ansvaret. Spitz överklagade hovrättens dom till rådet. Ffan åberopade främst sitt förbehåll att ej behöva svara för olycka och skilj de alltjämt mellan locum custodiae — som han upplåtit — och periculum custodiae, som han ej skulle bära. Festing åberopade, att Spitz »fuller som en depositarius tagit min egendom uti sitt förvar, men densamma mycket vårdslöst hanterat» (justitierevisionsakt 1718, RA). När målet därefter kom upp till revision, utspann sig en livlig debatt i rådet. Arvid Horn i synnerhet ville befria Spitz från ersättningsplikt, dels därför att han friskrivit sig från ansvar för olycka —»förord bryter lag» —dels därför att depositumansvar ej borde gälla vid stöld. Häremot hävdade framför allt Gustaf Cronhielm behovet av ett strängare ansvar för depositarien. Man sysselsatte sig i rådet främst med att söka utreda omständigheterna i fallet. När domen föll, innebar den, att hovrättens dom hävdes och en återgång till den ståndpunkt, som kämnärsrätt och rådhusrätt intagit (rådsprotokoll 6.11 och 1.12.1718). 184 7. Undantag från ciilpa-ansvar Det rättsfallsmaterial, som i det föregående redovisats, lärer klarlägga culpa-principens betydelse för svensk civilrättslig praxis under 1600och 1700-talen. Den har hävdats med framgång och kunnat göras gällande i stor omfattning. Det återstår att belysa de undantag från culpa-ansvar, som kunde medges. Då utgångspunkten är en skuldlära, var det givet, att minderåriga och ej tillräkneliga inte kunde svara för vållande (jfr ovan s. 169). Till de från ansvar befriade räknades under 1600-talet ofta även berusade.^^ I svensk rättspraxis godtogs nödläge som friande från ansvar. Sålunda ansågs Stockholms myndighetspersoner äga vidta vittgående rivningsoch andra åtgärder vid eldsvåda för att bekämpa denna (T. Longman ./. Johan Eriksson, LC 104:1, nr 4). Var den felandes handlande motiverat av ett behov av självförsvar, behövde han ej svara för vållande. I Svea hovrätt konstaterades sålunda, i Gustaf Ulfsparres sak, att denne gjort sig skyldig till förolämpningar m.m. mot Hebbla Baner: »Många injurier, H. Karlgren: Culpa och samtycke inom skadeståndsrätten (1969). Se härom bl.a. Jägerskiöld: Straffansvar vid rus. SvjT 1965, s. 305 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=