RS 5

3 Rättshistoria—rättsvetenskap och historievetenskap förändringarna ställer honom oavlåtligt inför nya problem, där han måste vara lojal med den historiskt givna rättstradition han är satt att förvalta och samtidigt kritiskt självständig och nyskapande. Utan kännedom om det förgångna förstår han varken dagens eller morgondagens problematik. Någon hjälp måste han alltså få genom en kännedom om de väsentliga utvecklingslinjerna i svensk och allmäneuropeisk rättshistoria. För att återgå till den rättshistoriska forskningen står den nu Sverige och annorstädes framför allt inför uppgiften att ge en bild av huvudlinjerna i rättsutvecklingen under 1800-talets senare och 1900-talets förra del. Tiden dessförinnan är i sina huvuddrag nödtorftigt täckt, om ock mycket än återstår att göra. Men om den europeiska och svenska rättsutvecklingen under industrialiseringsprocessen fram till det andra världskriget vet vi alldeles för litet. Som naturligt är i detta läge koncentrerar man sig nu i alla europeiska länder, där vetenskapligt kvalificerad rättshistoria bedrives, särskilt på denna uppgift. Nya forskningscentra och nya professurer i rättshistoria tillkommer snart sagt överallt utom i Sverige. Här skulle vi i stället draga in en av våra tre professorstjänster, och därmed markera att vi inte är intresserade av att deltaga i den allmäneuropeiska kraftansträngning, som görs dels som hjälp åt lagstiftning och praxis och dels för att bidraga till den fördjupade bild av de senaste 150 årens historia, som så trängande behövs för att vi skall bättre förstå vår egen tids politiska, sociala och ekonomiska problematik. Så illa borde det inte få gå med ett klassiskt grundforskningsämne. Det besynnerliga är egentligen att idén över huvud taget kunnat föras fram och bli tagen på allvar. En orsak härtill kan möjligen vara att rättshistorien på grund av att tidigare alltför hårda krav ställts på detaljerade faktakunskaper inte varit särskilt populär i undervisningen och att minnet av detta levt kvar hos de universitetsadministratörer, som under de senaste åren fått bestämma så mycket högt över forskares, lärares och studenters huvuden. Men det kan inte vara hela förklaringen. Troligt är också att felet ligger hos rättshistorikerna själva, som inte förmått företräda sin vetenskap och sina undervisningsintressen med tillräcklig kraft. Kanske har de inte ens föreställt sig att det skulle vara behövligt att bedriva den typ av verksamhet, som i andra sammanhang brukar kallas »public relations». Kanske har de trott att den efter svenska förhållanden mätt strida flod av rättshistoriska arbeten, som sedan 1950-talets början vällt fram, och där inte minst Gustav och Carin Olins institut för rättshistorisk forskning haft stor betydelse, varit tilräcklig som vittnesbörd om ämnets livskraft och effektiviteten i forskarinsatserna på detta område. Slutligen, kanske har de också trott att de nya undervisningsmetoder, som introducerades i ämnet i början av 1960-talet och där audiovisuella hjälpmedel och gruppbåde i

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=