Omculpa-ansvaret 183 och koffertar. Ty det gör allenast förbindelsen större eller mindre när det inlagda skall återställas. Om nu per expressum nämnes inlagsfä eller att något är antaget under förvar, så gör det ock allt detsamma». När avtalet alltså var ett depositum »så ser jag billigt efter vad obligation som det ock är, näml. som vår lag det fordrar att vårda en annans som sitt eget». Vad Spitz’ friskrivning från ansvar för olycka beträffar, så menade Gyllenadler, att sådant förbehåll i kontrakt inte kunde avse vårdnaden, ty i så fall skulle »även bona fides komma att lida, vilken likväl bör vara fundamentet och grunden till alla kontrakter». Skulle »Spitz vara ifrån allt ansvar entledigad, så skulle ock medgivas, att culpa latissima quod aequiparatur dolo borde lämnas opåtalt». Assessoren Baas fann likaså, att fråga var om ett depositum »till följe av vår svenska lag som andra, främmande lagar». Det var närmare bestämt inte »purt depositum et quidem non simplex, quod nulla ex necessitate deponitur, sed privilegiatum et miserabile, quando res ex urgentissima necessitate, ex rat. incendii, tumultus et hostilis invasionis vel naufragii asservandu traditur. Så att jag ock till ingen del kan skatta detta av annan natur eller behöva mindre privilegium än det, som vid vådeldar eller strandande kommer uti en ärlig mans händer, det var och en sedermera efter den naturliga obligation, medels vilken den andra förbunden, bör vårda som sitt eget fast än aldrig någon honom därom budit». I förevarande fall tillkom, att F. varit S. vän och lovat honom all skälig vedergällning, vilket allt skärpte S:s ansvar för det anförtrodda godset. Baas fann, att S. gjort sig skyldig till en stor vårdslöshet vid godsets övervakande och efter den påstådda stöldens upptäckande. Då S. ej mäktat bevisa, att någon egendom för honom själv gått förlorad, fann Baas honom pliktig ersätta F. hans lidna skada. Assessoren Nordenhielm fäste likaledes avgörande vikt vid att Spitz ej visat, att stöld verkligen ägt rum av Festings gods. Nordenhielm förklarade, att han ej kunde förena med sitt samvete, att F. utan bevisning därom skulle dömas från sin egendom. S. hade dessutom ej rätt vårdat det mottagna depositum, »vartill han dock efter all lag och billighet så mycket mera varit förbunden, som han visste, att detta var ett depositum miserabile och att en olycklig flyktings timmeliga välfärd däruti bestod». Visserligen var, menade assessoren, Spitz »en redlig och trovärdig man» men »mig uti mitt domarämbete intet anstår att sätta tro till något, som av en part talas utan bevis, han vare ho han vara må, . . . lärer ock ingen förtänka mig om jag . . . icke kan döma F. att vara sin egendom förlustig». Assessoren Lilliemark anslöt sig till denna ståndpunkt. Spitz hade »att skylla sig själv för det han dessa saker så ovarsamt emottagit och dem ej bättre vårda låtit än de av tjuvar skola blivit bortstulna».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=