Stig Jägerskiöld Adlerberg utgick från, att fråga inte kunde vara om ett egentligt depositum; något klart depositionsavtal hade aldrig träffats. Dessutom var den inträffade stölden att anse som en casus, »en oförmodlig händelse och en olycka». »Depositarius . . . varken kan synas hava varit vållande eller att han densamma kunnat hindra, hörandes till casum fortuitum efter alla lagfarnas mening ingen vara förpliktad att svara». Assessoren åberopade härvid ytterligare den berömda utilitetsgrundsatsen: »Helst som en nedsättning sker för dens gagn och nytta skuld, som godset inlägger, varemot den, som det mottager, därav ingen fördel haver». Dessutom hade Spitz friskrivit sig från ansvar för »tillkommande händelser». Salan förklarade endast, att han ville stadfästa underrätternas domar. Rothoff kunde ej heller finna, att fråga var om ett depositum. Godset i kistorna hade ej specificerats. F. hade ej med två vittnen gjort depositionen eller klart angivit, att fråga var om ett depositum. S. hade ej erkänt mottagandet av ett sådant och uttryckligen reserverat sig för fall av olycka, varemot F. ej protesterat. Rothoff sammanfattade sin ståndpunkt så: »Alla aktioner böra hava ett visst namn, så kan jag detta mål ej annat namn . . . giva än en usus gratuitus eller blott tjänst». S. hade fullgjort sitt åtagande genom att ställa en god källare till F:s förfogande, mer hade han ej lovat. Sedan han åhört hela överläggningen i målet ändrade Rothoff emellertid sitt votum så, att Spitz borde åläggas gå ed på, att varken han eller hans tjänare eller någon med hans vetskap nyttjat Festings egendom eller varit vårdslös därmed. Assessoren Plantin fäste i första hand avseende vid att Spitz inte kunnat närmare styrka, att Festings gods stulits. Fråga var i målet därom, huruvida Spitz »brukat en tillbörlig aktsamhet» om F:s egendom. Visserligen hade S. friskrivit sig från ansvar för olycka. Men en sådan friskrivning innebar ej, att depositarien inte behövde vårda den anförtrodda egendomen. »Ingen . . . praesumeras så vårdslöst lämna sin egendom uthi andras händer, att han därom behörig vård ej hava borde». Spitz hade varit försumlig härutinnan. Under ett års tid hade han ej eftersett F:s egendom, ej heller låtit utreda stölden. Då fråga var om ett depositum, har »depositarius varit förbunden till det som honom ex natura contractus deposit! ålegat». Då S. ej fullgjort detta, var han enligt kap. 5 köpmålabalken stadslagen skyldig ersätta F. den skada, som »han genom dess sakers förkommande tagit haver». Assessoren Gyllenadler ville inte heller finna annat än att fråga varit om ett depositum. »Intet gör det till kontraktets natur, att lagen säger att vad som inlägges skall ske med tvenne vittnen, ty det har allenast avseende därpå, att visa vad inlagt är, icke heller att just en förteckning skall givas depositario i händer vad saker som finnas uti förseglade kistor 182
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=