OmCULPa-ansvaret 181 än mindre för casus fortuitus. Skälet är, menar Rålamb, att depositarien inte har någon nytta av depositionsavtalet: »Nedsättningen skeer för hans gagn och nytta skull, som godset inlägger; Och then som emottager, hafwer ther aff ingen fördeel . . . then som en owulig och oachtsam sitt godz betror, hafwer icke Depositarium, uthan sin egen oförsichtigheet at beskylla». Såsom källor för sina ståndpunkter angav Rålamb bl.a. Carpzov och Wesenbecius. I Svea hovrätts äldre praxis kan samma grundsats beläggas bl.a. i rättsfallet Mårten Berndorff ./. Melchior Graaf (CR 1675, fol. 472). Jfr Mevius, a.a. III, s. 65. Frågan om en depositaries ansvar aktualiserades därefter i målet Petter Festing ./. Jakob Spitz. De vidlyftiga debatterna härom i Svea hovrätt och rådet har sitt särskilda intresse därigenom, att de fördes jämförelsevis nära utarbetandet av FIB i 1734 års lag och att kungl. rådet Gustaf Cronhielmyttrade sig i ansvarsfrågan. Det bakomliggande förhållandet var, att Petter Festing och hans hustru år 1710 inför hotet om fientlig ockupation av Finland beslöt sända över från Helsingfors diverse kistor med lösöre — kläder m.m. — till deras gamle vän i Stockholm handlanden Jakob Spitz. Denne bekräftade mottagandet av godset och lovade att förvara det i en källare på nedre Norrmalm (Ålandsgatan, numera Smålandsgatan) i ett honom tillhörigt, men ej av honom bebott hus. Han friskrev sig i ett brev från ansvar för faror. När Festing senare ville avhämta sin egendom — det hade då gått något år —förklarade Spitz, att den var stulen. F. gjorde då i rättegång gällande, att S. var ersättningspliktig såsom depositarius. Den norra förstadens kämnärsrätt i Stockholm liksom rådhusrätten där ogillade emellertid Festings krav. När målet år 1717 efter Festings överklagande refererades i Svea hovrätt och överläggningen till dom begynte, visade det sig emellertid, att flertalet av ledamöterna hyste en strängare uppfattning om en depositaries skyldighet. Meningarna bröt sig om ansvaret var strängare än för culpa; custodiaansvar omfattade i svensk rätt även stöld. Var fråga alls om en deposition? Kunde Spitz’ friskrivning skydda honom? Framförallt sökte hovrättens ledamöter av Festing och Spitz få klarhet i sådana omständigheter, som kunde belysa den senares värd. Hur hade han förvarat nyckeln till källare, när hade han märkt att stölden ägt rum, hur ofta hade han besökt huset, där kistorna ställts in? Tre assessorer — Magnus Salan, Johan Adlerberg och Jonas Rothoff ville stadfästa underinstansernas slut, medan majoriteten ändrade domen och tillerkände F. ersättning med visst belopp »då han utan vederbörlig vård lämnat» Fs nedsatta saker (dom 1.12.1718). Båda parterna företräddes av kunniga advokater. Spitz av Johan Fredrik Flach, Festing av Johan Hierpe.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=