RS 5

Stig Jägerskiöld erkände skepparen frakten, enär »stormen varit så stor, att vågorna slagit in uti kajutan och vattnet därsammastädes stått till knäna». Skepparen var därför ej skyldig ersätta befraktaren uppkommen skada på hans gods. Men rätten fann ej heller, att befraktarna var pliktiga deltaga i haverikostnaden, därvande har lidit, eftersom han därmed icke har brukat den varsamhet, somhan bort». 180 skepparen med något sitt gods utkastande och för- »som Vid köp —emptio-venditio —mötte även regler om ansvar med bakgrund i den romerska rätten. I första hand föll man, naturligt nog, tillbaka på culpa-ansvar. Köpmannen Ed. Strahlenborn grundade 1667 sin talan mot handlanden Cordt Vegesack därpå, att denne vållat honom skada genom att hindra utlämnandet av ett köpt och betalt parti kläde. »Så är icke mer än billigt, att han mig nu för den därutur växande skada allena stå och svara må . . . Qui ex culpa sua damnum sentit non intelligitur sentire . . . ipse suorum malorum auctor est» (inlaga den 1.4.1667, anfört citat från D 50.17.203; LC 117:2 nr 17; jfr CR 2.5.1667). Men ansvaret blev ofta strängare än för culpa, särskilt vid mora och brist eller fel i godset. I doktrinen hade man givetvis svårigheter att motivera detta från culpaprincipen avvikande, strängare ansvar.^^ Olika förklaringar fördes fram— förpliktelse i avtalet (stipulatio), den särskilda avtalshelgden, kravet på balans mellan parternas prestationer samt garantiutfästelse. Se ifråga om leveransavtal Ed. Strahlenborn ./. Gotthard Koch (LC 119:2, nr 13, dom 15.12.1668 och 1.3.1669). Vid rättsligt fel utkrävdes strikt ansvar. Säljaren hade att prestera hemul för det sålda, »evictio». Någon begränsning till culpa-ansvar godtogs ej. I målet Bastian Mungersdorff ./. Jonas Persson Lund (1669) åberopade käranden avtalets natur som grund härför: »Vederparten är causator damni et expensarum och såsom en conditor skyldig mig evictio prestera och ex natura contractus skadeslös hålla, fastän han sådant sig expresse intet har föreskrivit» (LC 120: 1, nr 20). Vid depositum kom däremot depositariens ansvar vanligen att bestämmas med hänsyn till att ingen betalning skulle utgå till depositarien (se närmare ombegreppet depositumJägerskiöld: Handelsbalken s. 253 ff. och där anförda fall ur Svea hovrätts praxis).®^ Utilitetssynpunkten medförde, att depositariens ansvar begränsades till culpa lata. Depositarie svarar allenast för dolus och lata culpa, men ej för levis eller levissima, W.-J. Klempt; Die Grundlagen der Sachmängelhaftung des Verkäufers im Vernunftsrecht und Usus modernus (1967). Jfr H. Dilcher: Die Theorie der Leistungsstörungen bei Glossatoren, Kommentatoren und Kanonisten (1960). Se härom även Hasselrot: Juridiska skrifter 7, s. 161 ff.; Björling, a.a.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=