179 Omculpa-ansvaret Ansvaret för transporterat gods skärptes alltmer. Till en början kämpade redarne för en till culpa begränsad ansvarsskyldighet för skada å gods: I målet Herman Grimme ./. Marcus Beckman — som avsåg ersättning för konfiskerat gods (LC 106: 2, nr 19) —var en väsentlig fråga, vem som skulle svara för fel, som möjligen gjorts av fartygets besättning vid tullbehandlingen. Skepparen — Marcus Beckman — ville bli fri från ansvar: »Om mit folk haver något brutit, så hade de bort varit straffade och ägaren kommit till sitt igen och jag njutit såvida min oskyldighet till godo. Jag haver gjort vad mig haver bort göra och en ärlig skeppare ägnar och väl anstår, vidare kunde jag icke». Men domstolarna tillämpade ett strängare ansvar. Vederbörande kämnärsrätt i Stockholm, vars dom godtogs i högre instanser (Svea hovr. dom 15.11. 1656), förklarade: Visserligen hade Beckman åberopat, att konfiskeringen vid Dalarö av godset ej berott av hans »vållande». Skepparen behövde ej, hade Beckman menat, »sina båtsmäns bruk bättra». Men då godset omhändertagits ombord, gällde sjörättsligt ett strängare ansvar. Skepparen fick svara även för skada »av hans skeppsfolks försnillning och otrohet. . . sökande sine båtsmän om sitt skadestånd, såsom han bäst kan och gitter». Ännu i målet J. C. Sölfver ./. Johan Fock (LC 114:7, nr 13) ogillade kämnärsrätten i Stockholm befraktarens krav på ersättning för utrunnen tjära, enär käranden inte styrkt, att detta skett genom skepparens vållande (dom 15.4.1663). Men enligt 1667 års sjölag får redaren svara för besättningens hanterande av godset även om de skadebringande åtgärderna skett mot hans vilja. Bortfraktarens ansvar blev emellertid begränsat så, att det ej omfattade eldsolycka eller s.k. nautiskt fel. I målet Egidius Pincier ./. Peder Folgenhauer (LC 134:4, nr 1) utvecklade befraktaren, vad han ansåg då vara den svenska rättens ståndpunkt: Han hade yrkat, att skepparen skulle täcka vissa skador, därför att han under en storm varit vållande till dem. Han bestred svarandens yrkande på frakt och ersättning för haveri: »Det är sjölagen alldeles likmätigt och uti daglig praxi radicerat, att var och en skeppare, som vill njuta sin ackorderade frakt för sitt inlastade gods, bör detsamma först väl konditionerat, som han det intagit, efter fraktbreven och konossementerna till befraktarne leverera, och där hans skepp väl varit försett men likväl i sjön uti stor stormoch oväder är råkat, att han förmodar genom vattnets inlöpande, som underifrån är skett, hava skada lidit, så måste han vid sin ankomst sådant sina befraktare genast giva tillkänna . . . och begära förrän luckan öppnas att de ville teckna haveri såframt han vill konservera sin frakt och sig befria ifrån ansvaret till skadan, som godset eljest kunde hava lidit, men all den skada, som kommer ovan genom luckan måste skepparen stå för såframt stormen eller ovädret ej varit så stor, att han icke nödgades till att avkapa masterna». Stockholms rådhusrätt till-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=