Stig Jägerskiöld av culpaansvar, att panthavaren ej svarade för förolyckat gods om även hans eget gått förlorat.^^^ Vid locatio —conductio gällde frågan, omman skulle nöja sig med culpa levis eller kräva ansvar även för levissima culpa, respektive exactissima diligentia. Corpus juris och doktrin lämnade stöd för olika meningar. Rättskällorna måste ha verkat förvirrande. Av de många olika avtalstyper, som ryms härunder, kom i rättspraxis frågan upp om en hyresgästs ansvar för den förhyrda egendomen i fall av eldsolycka. Att ansvaret var begränsat till ett culpa-ansvar var dåmera klart. I landslagarna hade hyresgästen bevisbördan för att han ej varit ovarsam. Men vilken aktsamhetsgrad skulle nu krävas? Till en början fasthöll Svea hovrätt vid den omkastade bevisbördan. I ett senare mål från år 1699 (Bengt Rosenhane ./. Kristoffer Gyllenstierna) sökte referenten, assessoren Thegner, vägledning i Corpus juris och kom därför till ett ansvar vid culpa levis: Hyresgästen är — oansett vad kontraktet stadgade — efter allmän lag pliktig vårda det hus, som han förhyrt. Han svarade för dolus och culpa och därvid, menade Thegner, för eget och allt tjänstefolks »förseende» i vad avsåg »reparationem damni dati». I det några år senare målet Simon Blankenhagen ./. Kasper Kniper synes referenten, assessoren Johan Wattrang, ha menat, att strängare ansvar än för culpa levis kunde ifrågakomma, men att detta i det aktuella fallet var omöjligt därför att hyresgästen enbart förbundit sig att svara för sin egen och de anställdas ovarsamhet. Assessoren Scheffer menade, att det förelåg en stark presumtion för hyresgästens »vangömmo». I domen utdömdes emellertid ej skadestånd. För hantverkare uppställdes allt strängare ansvarsregler. En tidigare praxis bekräftades i skråordningen 27.6.1720, art. 8 § 7, enligt vilket lagrum en mästare skall svara för den skada, som hans gesäller tillfogar gods, som en kund lämnat honom att förarbetas. Göta hovrätt förklarade i en dom, att en mästare svårligen kunde få åberopa, att beställaren lämnat honom odugligt material eller att denne krävt, att arbetet skulle utföras på olämplig tid (DB 1736—1738, s. 577 ff.). Inom sjörätten tillämpades främst culpa-ansvar, som emellertid med tiden i vissa fall skärptes till ett strikt ansvar. En skeppare, som yrkat betalning för avtalad frakt, ehuru han ej kunnat utföra resan ifråga, fick ej sin betalning i Svea hovrätt, då rätten fann, att han varit vållande: »Intet skutan varit så beskaffad som hon borde . . . Hans culpa är det» (Johan Human ./. Måns Brask, CR 23.11.1686). Hade skepparen vållat, att hans fartyg ej kom till avtalad tid, fick han likaledes ersätta skadan; »culpa är hos honom, så bör han ock conseqventer refundera skadan» (Jochim Röpke ./. Paul Kleet, assessor Salanus votum i CR 23.3.1681). K. W. Herdin: Uppsala på 1600-taIet, 1 s. 105. 178
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=