Omculpa-ansvaret Stadgar ... s. 40 och 46). Emellertid hade senare doktrin utifrån allmänna rättfärdighetsgrundsatser hävdat ett strikt ansvar vid commodatum. Så var fallet med den i vårt land mycket läste och tidvis verksamme Hugo Grotius.^^ I De jure belli ac pacis förklarade denne, att »commodatarius remtenetur resarcire si periit, quia non solius rei ratione domino tenetur . . . sed et ratione beneficas acceptionis» (Liber II, caput XII, § XIII). Däremot fasthöll bl.a. Mevius vid culpa-grundsatsen, Jus Lubecense III, s. 59. Vår doktrin under receptionstiden följde likaledes i övervägande utsträckning culpa-principen även ifråga om saklånet. Johan Skytte förfäktade den efter en intressant analys av skillnaden mellan mutuum och commodatum. Så även Loccenius (a.a. s. 353). Stiernhöök förnekade, att en låntagare svarade för casus (s. 256). Rålamb gjorde honom ansvarig endast för culpa lata och culpa levis (s. 178). Ännu Nehrman-Ehrenstråle avvisar tanken på ansvar för casus (a.a. s. 328). Det är dock att märka, att samma mening som Grotius’ om ansvar vid saklån undantagsvis förfäktades i vår doktrin före 1734. Så förklarade den ibland från religiösa utgångspunkter moraliserande Abrahamsson i sin landslagskommentar (1726), att låntagaren hade ett strikt ansvar. Det var en mening, som skulle vinna genklang i debatten kring HB 1734 års lag. Frågor om låntagarens ansvar kom jämförelsevis ofta upp; bland de vanligaste formerna för låneavtal var lån av häst, båt eller vagn (se närmare omdebatt omansvaret nedan s. 191).®“ 177 Vid pantsättning ålåg det panthavaren ett culpa ansvar. I Svea hovrätt åberopades härutinnan Corpus juris (Banken ./. G. A. och A. J. De la Gardie, CR 1.8.1688). Assessoren Hasselbom anknöt till D.20.1. och förklarade: »Romerska lagen säger, att creditor bör vårda sin pant och incumbere pignori». Kungl. rådet Erik Lindschöld, som tjänstgjorde som president, anförde vårdnadsplikten, som ansågs vittgående: »Om jag har penningar till låns och sätter en silverkanna i pant, så har fuller creditor rätt till sina penningar hos mig. Men om han emellertid genom en oaktsamhet förlorar min pant, som var hans säkerhet, månne icke den skadan med allt skäl bindes vid hans ben och icke vid mitt»? Domstolen följde denna mening (dom 8,8.1688). I praxis gjordes den vanliga preciseringen Jägerskiöld: Utländsk juridisk litteratur i svenska juristbibliotek (1965). Jägerskiöld: Handelsbalken, s. 458. Hasselroths framställning av den äldre svenska doktrinen är uppenbart missledande. Han uppger och åberopar, att denna gjort låntagaren ansvarig även för casus, Juridiska skrifter 7, s. 218; dens.: Några spörsmål angående lån och saklega (1927) s. 24. Om frågeställningen se bl.a. Gertrud Lennander i Särskilda avtalstyper 2 (Pantavtal) s. 53 ff. 12
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=