Stig Jägerskiöld Ifråga om ansvar vid negotiorum gestio*"^ fanns skäl att skärpa aktsamhetskravet. Här tillkom — utöver förhållandet vid fullmakt — att den handlande själv tagit sig rätten att handla. En allmän princip sade, att den, som erbjuder sig att utföra något, får finna sig i strängare krav på varsamhet än andra. Vid debatten i Svea hovrätt rörande Olof Brandbergs ansvar för en förlust, som han vållat brodern Petter Cederberg (CR 18.2.1692), hänförde sig referenten till den europeiska doktrinen (»consultorum juris axioma») och konstaterade, att meningarna — som ju ofta var fallet — gick isär ifråga om kraven på varsamhet. Några ålade negotiorum gestor »exactissimam diligentiam», medan andra nöjde sig med »exactam tantum». Att culpa förelåg ansågs tydligt, men fråga var, hur ränta skulle beräknas. Från skuldens uppkomst eller från stämningsdagen? Man valde till sist den strängare lösningen. Härvid anfördes även, att Brandberg handlat »objuden, utan order och fullmakt» (dom20.2.1692). 176 Är åter fråga om lånad eller anförtrodd egendom, blir synpunkterna ibland något annorlunda. De strängaste kraven gäller vid penninglån. Vid försträckning — mutuum penningarna, skulle återställa dem till det antal, slag och värde, som han mottagit. För nyttjandet erlägger han vanligen ränta. det givet, att den, som fått låna var Saklånet återigen beredde större problem.^® Här bröt sig i debatt och lagstiftning åsikterna mot varandra. Saklånet är ej förenat med ersättning till långivaren; utgår sådan är fråga om hyra eller arrende. I svensk rätt förelåg — liksom i många andra länders — en äldre tradition, enligt vilken låntagaren häftade för fel och skada på det lånta godset oavsett vållande. Se t.ex. ögL, SödmL, lands- och stadslagarna: »Ej må lån missfaras». Från romersk rätt återigen hade, som nyss nämnts, culpa-principen trängt segrande in. Den kom senare att bryta sig med vissa germanska lagregler. Undantag från det strikta ansvaret för lån finner vi ock i 1500-talets svenska författningstexter, t.ex. Erik XIV:s hovordning 1560 p. 39 och Johan III:s gårdsrätt 1569, p. 26, (se Schmedeman, Kongl. Frågan om negotiorum gestors ansvar i förhållande till huvudmannen har senast dryftats av T. Håstad i Handlande utan uppdrag (1973, s. 139 ff.). Ifråga om tillkomsten av stadgandet i HB 18: 10 säger Håstad, att jag blott »kort och gott» konstaterat, att ansvaret där kodifierades och att det redan tidigare fanns. Hade Håstad gjort sig möda att läsa min framställning om negotiorum gestors ansvar i praxis, som står på s. 392 i Handelsbalkens utländska källor och som lätteligen återfinnes med registrets hjälp, hade han fått ta del av ett ej obetydligt rättsfallsmaterial, som utgör bakgrunden till stadgandet år 1734. Om saklånet se Hasselrot: Juridiska skrifter 7; J. Sundberg: Om ansvaret för fel i lejt gods (1966) s. 247 ff.;
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=