Omculpa-ansvaret 175 att inköpa ett parti salt och sända det med ett visst fartyg. När Mattsson fick brevet ifråga, hade han redan förhyrt ett annat fartyg och börjat inlastningen. Han lät då fartyget avgå. På färden gick det under med lasten. Tolpo fick köprättsligt svara för denna förlust enligt den romerskrättsliga principen »res perit suo domino». Men han yrkade skadestånd av Mattsson för att denne ej följt givna anvisningar. Mattsson försvarade sig med, att en fullmäktig endast har att svara för dolus och lata culpa. (Om köprätten se Jägerskiöld: Från 1600-talets köprätt . . ., TfR 1973.) I revisionen förfäktade Mikael Gyldenstolpe den strängare meningen, att fullmäktig är pliktig att följa mandantens anvisningar exakt. Mattsson hade bort, när Tolpos brev kom, ge återbud till det förhyrda fartyget och sänt saltlasten med det av Tolpo anvisade skeppet. När han ej gjort så, var han ersättningspliktig. Emellertid fann Gyldenstolpe, att visst försvar fanns för Mattsson; ehuru »in causa mandati bona intentio mandatarii» aldrig ursäktar en överträdelse av mandantens order. Mattsson hade sökt att få saltet iväg före vintern, så snart möjligt. Gyldenstolpe menade därför, att den högsta domhavanden i riket »ex nobili officio» kunde »secundum aequum et bonum» låta parterna dela på skadan. Riksrådet Johan Gyllenstierna åberopade likaledes den romerska rätten. Denne fordrade, att »committentis ordre för all ting stricte måste efterlevas . . . och jus romanum som all lag vill . . . tam verba quam intentio mandantis skall i alla contractor attenderas». Mattssons avsikt hade emellertid varit god och han hade inte haft någon nytta av sitt handlande, utilitetsprincipen möter här ånyo. Gyllenstierna ville därför — även under åberopande av satsen att »officiumnon debet esse damnosum» — fastställa kämnärsrättens dom i Mattssons favör (revisionsakt, dom 16.3.1667, RA; om målet se även Laitinen: Michael Wexionius-Gyldenstolpe s. 121 f.; Jägerskiöld: Handelsbalkens utländska källor, s. 394). Oftast har dock i de flesta mål, som förekom om fullmäktigs ansvar, frågan om den nedre gränsen för dennes skyldighet ej ställts på sin spets; det räckte nämligen vanligen att konstatera, att culpa lata förelåg. Men i målet Gerhard Soling ./. Erik Dahlborg komreferenten in på frågan om graden av culpa. En fullmäktig hade, sade han, att visa »exactissimam diligentiam» —det var i enlighet med den dåtida doktrinens förhärskande mening (LC 135:4 nr 23, år 1684). I Svea hovrätt anförde hovrättsrådet Gyllenbååt som referent (GR 1745, s. 355) att en fullmäktig var pliktig ersätta fullmaktsgivaren en förlust, som uppkommit genom förskingring och flykt ur landet av en notarie i Riksens Ständers Bank, ehuru någon försummelse svårligen kunde sägas föreligga för fullmäktigs del. Hovrätten följde enhälligt denna mening, kanske en återspegling av custodia-ansvaret.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=