Stig Jägerskiöld en sådan skälig åhuga drager som en förståndig Huusfader, som them omyndigom alt noga betäncker, tå bör han billigt för alt öfrigt tiltal befrias». 1669 års svenska stadgande ansluter sig härvid nära till Digesterna. Förebilden är —har det påpekats —D 26. 7 1. 33 pr (Callistratus): »A tutoribus et curatoribus pupillorum eadem diligentia exigenda est circa administrationem rerum pupillarium, quam pater familias rebus suis ex bona fide praebere debet». I den följande svenska 1600-talsdoktrlnen gick likväl meningarna fortfarande ibland isär om graden av förmyndarens culpa-ansvar. Det är intressant att iaktta, att Loccenius i tredje upplagan av Synopsis juris (1673) skärpt kraven på en förmyndare till »quam diligentissimus pater familias adhibere solet» (s. 103 f.). Kloot anger förmyndarens vårdnadsplikt till »flijtige Huus-Fäders» (s. 40). Rålamb hyllade några år senare i Observationes juris practicae ett begränsat förmyndareansvar: Förmyndareansvar (s. 328) omfattar culpa lata och culpa levis, men ej oförmodlig händelse, »annat skulle vara nästan hårt. Ty hwad med ingen menniskligh snällheet är at affböya och förhindra, må man icke heller skiäligen undgälla, therföre han allenas synes wara skyldig at swara til dolum, latam & levern culpam». Rättfärdighetssynpunkter får här vara argument. Rålamb skärper dock kraven på en förmyndare till vad gäller en »achtsam Fiwsman» och till »största flijt . . . bättre och nogare försee än sitt egit» (s. 327 f.). Förebilden är här Carpzov, Responsa juris electoralis s. 1116 b (1657). Nehrman betecknar knappast en försvagning av kraven på förmyndaren ( =förståndig husfader). Rättspraxis visar en motsvarande skiftning i bedömningarna av förmyndarens ansvar. Ännu i målet Olof Eriksson ./. Mattias Frank var fråga om ansvar för barnagods, som Olof haft omhand som förmyndare. Flan hade satt det i förvar i Stockholms storkyrka, där det stulits. Olof fick svara för godset »och söke sitt åter, där han det kan och gitter». Utgången överensstämmer med det romerska custodia-ansvaret, som omfattade även »furtum» (Svea hovr. DB 14.11 1636. bl. 36). I målet Lichton ./. Leuhusen hävdades senare med framgång, att strikt ansvar ej gällde för förmyndare utan en »exactissima diligentia». Men även den meningen förfäktades, att förmyndaren endast svarade för culpa lata (CR 1666; jfr Jägerskiöld: Studier s. 145 ff.). 174 Frågan om gränserna för en fullmäktigs skyldighet var aktuell i ett mål mellan Stockholms-handlanden Matts Mattsson och den finske köpmannen Johan Eriksson Tolpo; instanserna hade dömt än till kärandens, än till svarandens favör. Tolpo hade givit Mattsson skriftligt uppdrag
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=