Omculpa-ansvaret ansvaret genom den en förhöjd stränghet, om den försumliga parten haft någon nytta av avtalet. Vi får i det följande se, att denna synpunkt medfört särskilda ansvarsregler för olika typer av avtal. Från den kontinentala doktrinen är även den principen hämtad, att den part får ett förhöjt ansvar, som själv erbjuder sig att utföra ett uppdrag. Slutligen kunde stöd för skärpt ansvar hämtas från de romerska reglerna om custodia. Den, som mottagit annans gods, kunde få svara för skada oavsett egentlig culpa, såsom vid stöld av godset. I målet Joakim Christopher Ziegler ./. Lars Nilson uttalar sålunda assessoren Bergenstråhle i Svea hovrätt att vid »obligatio ex contractu» svarar motparten för allt »han i händer tagit» (CR 1750 s. 413). De rättsområden, där de svenska juristerna — både teoretikerna och praktikerna — dryftade dylika särskilda grundsatser, var desamma, som vi mött redan i den romerska och den justinianska rätten (ovan s. 148 f.). 173 De krav, som äldre svensk rätt ställde på en förmyndare, gick otvivelaktigt utanför varje culpa-ansvar. Han skulle svara för myndlingens gods så att det varken brann eller sjönk. Ur skuldsynpunkt kunde detta te sig orättfärdigt. Men det fanns uppenbart andra skäl för ett strängare ansvar. Emellertid ställdes i den romerska rätten mer begränsade krav på en tutor. Ansvaret kunde här variera mellan exactissima diligentia, ansvar som bonus pater familias och ansvar för custodia quam suis, alltså ej strikt ansvar men strängare än vanlig culpa. I 1600-talets äldre, tyskromerska doktrin, ställdes kraven ännu högre än på vanlig culpa. Schneidewinus, Carpzov och Struvius, för att nämna några hos oss lästa auktorer, krävde ansvar för culpa levis in abstracto. Fransmannen Donellus (1626) åter nöjde sig med ansvar såsom för diligentia quam suis. Problemställningen var, som hovrätternas praxis visar, i hög grad aktuell. I Kristinas lagberedning förordades ett reducerat ansvar; det är här begränsat till »swijk eller lata culpa» (Wahlberg: Åtgärder till lagförbättring, s. 69). Förslaget förverkligades emellertid ej. Dess innebörd återges emellertid av Loccenius i äldre upplagor av hans Synopsis juris som gällande rätt: »Tutor non excusatur, si , . . nec . . . tam diligentia, cura, quam res proprias adservarit . . . Eandem curam bonis pupilli adhibebit quamsuis» (2 uppl. 1653 s. 47), Frågan om förmyndares ansvar fick emellertid kort därefter en lösning i något strängare riktning genom ny lagstiftning. I 1669 års förmyndareordning p. 30 stadgades, att »med alt Barnagodz skola Förmyndarne troligen och flijteligen omgås och sig winläggia thet samma med lijka flit, omsorg och förstånd som sitt egit at förestå, och när en Förmyndare
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=