Omculpa-ansvaret 171 ansvarsyrkandet mot Leijel. I Svea hovrätt vann däremot den meningen, att ägaren-arbetsgivaren måste enligt lag svara för skadan. Tjänaren hade inget ansvar, då han bränt svedjan i rätt tid. Leijel hade fått tillstånd att svedja. Men då skada uppkommit »måste han svara till rätta» (CR 24.3.1686; Jägerskiöld, a.a. s. 147). Ett strängt ansvar höll sig sålunda kvar och bekräftades senare i 1734 års lag BB 13:1, 2 o. 5, 14:2, 15:2 o. 22:3.'‘5 Teoretiska svårigheter vållade jämväl hos oss den under sekler mycket dryftade frågan om ansvar för skada, förorsakad av djur. Från äldre rättsordningar förelåg ett arv av skiftande regler.'*® Ett djur kunde uppfattas som självt straffrättsligt ansvarigt. Vanligen drabbades dock ägaren — när fråga var om husdjur — av ett strikt ansvar, som i den romerska rätten dock kunde vara begränsat till djurets värde och fullgöras genom dess överlämnande till den skadade, noxae deditio. Men ansvaret var oberoende av culpa. Se D.9.1 pr.: »Si quadrupes pauperiem fecisse dicatur, actio ex lege duodecim tabularum descendit: quae lex voluit aut dari id nocuit . . . aut aestiniationem noxiae offerre». Jfr I 4.9. Johan Skytte hade uppmärksammat ansvarsfrågan ur culpa-synpunkt. Han återger det nyss anförda Digeststället (a.a. s. 145) som gällande rätt. I Svea hovrätts äldre rättspraxis bröt sig därefter kraven på ett strikt ansvar mot culpa-principen. I målet Lars Bång ./. Hermann Kamphausen (LC 78) gjorde käranden gällande, att svaranden som ägare till en häst borde — oansett egen skuld — svara för en skada, som djuret under Distingsmarknaden vållat Bångs häst, då de båda varit uppställda i samma skjul. Uppsala rådhusrätt hade ogillat anspråket, enär Kamphausen ej varit vållande till skadan (dom 15.2.1636). Bång vädjade till Svea hovrätt: Hans ombud anförde, att Kamphausens »quadrupes haver gjort Bångs häst tripodem och således pauperies min principal vederfarit»; vi ser här en återglans av det ovan anförda D.9.1.pr. Kamphausens ombud återigen åberopade ånyo, att tvisten borde avgöras enligt culpaprincipen. När Kamphausen inte gjort sig skyldig till någon vårdslöshet eller försummelse vid hästens behandling var han ej pliktig ersätta skadan. På presumtioner kunde ingen dömas. Om det romerskrättsliga »pauperies» kunde ej heller vara fråga: »Jag håller före att pauperies kan här intet rumhava, helst för dessa orsaker: Först kan vederparten icke bevisa, att min principal haver släppt sin häst i stallet . . . Min principals häst har varken förr eller senare någon ovana haft . . . Haver häst slagit häst, och som rätt pauperies skulle vara, skulle häst slagit oxe eller annat kreatur . . . Är hans häst ej dräpin Se härom även Winroth, a.a. s. 152 ff. Se not 44 ovan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=