Stig Jägerskiöld tolkning av vissa stadganden i HB i 1734 års lag. Senare fick denna tradition ny fart under tyskt 1930- och 1940-tal.^® Även om tidigare hävdade meningar om betydelsen av germansk »Erfolgshaftung» i viss mån är överdrivna, är det tydligt, att vissa hos oss —liksom på kontinenten —under senare medeltid godtagna principer för skadeståndsskyldighet nu under culpa-principens herravälde icke längre följdes eller modifierades. Å andra sidan visade det sig på några begränsade områden lämpligt att tvärtom skärpa ansvarsreglerna utöver ett culpa-ansvar. Några exempel på kampen i våra överrätter mellan de olika skadeståndsrättsliga principerna må här anföras. De berikar bilden av vår rättsutveckling på detta ömtåliga område. Då culpa-principen hyllades som grund för skadeståndsplikt under avvisande av ett strängare ansvar för casus, kom, särskilt utanför kontraktsrätten, en mera snäv gräns att dras kring rätten till ersättning än tidigare. Bland äldre rättsregler om strikt ansvar, som nu kom att ifrågasättas, var ansvaret för skada genom svedjebruk. Enligt ett flertal stadganden i landskapslagarna samt i MELL BB 17:4—9 och 36, KrLL BB 18:3—7 och 49 hade en svedjande, oansett egen skuld, alltid att ersätta skada å annans skog. Med tiden begränsades dessa ansvarsregler till skada på bärande träd, ek, bok m.m. Stadganden av dylik innebörd ingick i skogsordningar."*^ Sådant var läget, när Svea hovrätt den 8 mars 1681 överläde om dom i Jakob Flemings rättegång mot Lars Fleman avseende skadestånd för 82 ekar på skattehemmanet Årstads ägor. De hade blivit förbrända och skämda genom svedjande. Sakförhållandet var ostridigt. I hovrätten delade sig meningarna. Assessorerna Parmand, Skyttehielm och Utter ansåg, att för ansvarighet krävdes dolus eller culpa. När detta ej förelåg, kunde skadestånd ej utdömas. Arvid Ivarsson kom till samma resultat men på en annan väg. Tre andra assessorer, Gustaf Sparre, Strijk och Wallwijk, lydelse. Strijk förklarade, att man skulle bryta mot stadgan av år 1647, om man följde culpa-principen. Han ville ej göra en »breche» i en författning, som var gjord i statens intresse, »pro utilitate reipublicae». Om man icke tillämpade ett strikt ansvar, var stadgan ej »kraftig», menade Sparre. I ett annat mål om ansvar för svedjande fem år senare (jägerifiskalen ./. Jakob Leijel) bröt sig återigen meningarna. Lagmansrätten hade ogillat Kaufmann, a.a. s. 19 ff. Ämnet hör till de under senare tid mycket debatterade främst i tysk doktrin. Ur den rika litteraturen må nämnas R. Bienenfeld: Die Haftung ohne Verschulden (1933); J. Esser: Grundlagen und Entwicklung der Gefährdungshaftung (1941); R. Ogorek: Untersuchungen zur Entwicklung der Gefährdungshaftung im 19. Jahrhundert (1975); E. Kaufmann: Die Erfolgshaftung (1958). Se härom även Winroth, a.a. s. 152 ff. 170 motsatt mening. De åberopade författningens orda- var av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=