Omculpa-ansvaret 169 24 mars 1686, husbonden ersätta skada om tjänaren »in executione sui ministerii har gjort illa för tertio»? Grunden var att tjänaren handlade »jussu domini och honom till nytta». Men andra domare hävdade culpasynpunkten i dess mera begränsade form. von Schwalch invände, att husbondeansvaret inte var absolut. »Dominus bör intet alltid stå för skadan». Man finge göra skillnad mellan skada, som vållats »sine jussu» och handlande »jussu». Hade arbetsgivaren gett order, var det rimligt att hålla honom ansvarig härför, ej eljest. (Jägerskiöld: Studier, s. 145 ff.) Sjörättsligt kom emellertid med tiden ett strängare ansvar för arbetsgivare — som på några andra områden — att gälla (se nedan s. 178 ff). Så kom arbetsgivareansvaret i vårt land att länge präglas av en culpaprincip. Den svenska utvecklingen följde nära den tyska, som även den behärskats av culpa-regeln. I våra nordiska grannländer trängdes culpaprincipen med tiden tillbaka på detta område. DL 3-19-2 och NL 3-21-2 tolkades — enligt Thoger Nielsen felaktigt — som innebärande ett strängare principalansvar.^^ Enligt sin lydelse avser detta stadgande likväl allenast husbondens skadeståndsansvar för en tjänares handlande inom ramen för en av honom meddelad fullmakt. Under innevarande århundrade har det danska lagbudet tolkats så, att det ålägger ett strikt ansvar för arbetsgivaren. Först med 1973 års lag om skadestånd har i vårt land steget tagits fullt ut mot ett strikt principalansvar för anställdas fel och försummelser i tjänsten. På motsvarande sätt kom ansvaret för minderårigas handlande att begränsas med ledning av culpa-principen. Först om föräldrar försummat sin tillsyn eller vårdnad, kunde de bli ersättningspliktiga för vållad skada. Barn, liksom sinnesförvirrade, kunde ej — ur skuldsynpunkt — åläggas ansvar; härutinnan sökte väl vissa naturrättslärare komma fram till strängare ersättningsregler utifrån resonemang om reparationsbehov och under avvisande av culpa-synpunkten. Detta var dock en sen naturrätts åsikt i doktrin, som ej avsatt några varaktiga spår hos oss.^- Det är i detta sammanhang att i största korthet nämna om den debatt, som sedan länge pågått om ett strikt ansvar ingått i en — mer eller mindre fingerad — germansk rätt eller i vart fall i en särskild germansk rättstradition. Det är särskilt i tysk rättshistorisk forskning från 1800-talet vanligt att arbeta med dylika föreställningar, medan det under senare tid ofta bestritts, att någon mera vidsträckt »Erfolgshaftung» skulle förelegat, i varje fall ej under äldre medeltid. Uppenbart är i varje fall att en dylik, mer eller mindre romantisk germanistisk tradition, påverkat några rättshistorikers arbeten — hos oss kanske främst Hasselrot — i försök till Thoger Nielsen, a.a. s. 305 ff. Jfr Thoger Nielsen, a.a. s. 297 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=