Stig Jägerskiöld I domstolen åberopades vid en motsvarande debatt om mandatum, att mandanten hade ansvar för mandatariens handlande gentemot tredje man efter denna princip, »cur non eligit meliorem» (Jägerskiöld, a.a. s. 407). Skyttehielm var i ett votum 1681 inne på denna tanke, som vi kommer att möta i många sammanhang. Man kunde då förena ett principalansvar med culpa-principen. »Intet är det utan, att icke den tyckes vara in culpa, som brukar elake och vårdslöse människors tjänst, efter var och en bör vara omtänkt att leta och efterfråga dens skicklighet, som man vill bruka uti sina ärender». Eljest kunde man »genom deras otillbörliga och försummeliga förhållande (tillfoga) sin nästa någon skada, i vilket fall man bör därtill svara». Men i detta fall hade svaranden inte vid valet gjort sig skyldig till någon »negligentia in electione ministrorum». Skadestånd kunde därför ej utdömas. Skyttehielm var ej villig att utsträcka culpa-ansvaret för arbetsgivare (CR 8.3.1681); (jfr Jägerskiöld: Studier s. 145 ff). Detta arbetsgivarens culpa-ansvar kunde dock byggas ut till ett strikt sådant. I doktrinen gjorde bl.a. den hos oss mycket läste sachsiske juristen Benedikt Carpzov gällande, att husbonden hade ett absolut ansvar för alla åtgärder, som vidtogs av hans anställda, oansett egen medverkan. Ansvaret var, menade Carpzov, en följd av att arbetsgivaren visat vårdslöshet vid valet av anställd. Härvid förelåg en presumtion för vårdslöshet, som inte kunde motbevisas. Hans ansvar var, sades det också, en följd av att han hade nytta av att utnyttja främmande arbetskraft, ett resonemang med viss anknytning till utilitetsgrundsatsen (Practica nova imperialis saxonica rerumcriminalium, 1646, qu. 39 nr 51). Andra författare var däremot inte beredda att som Carpzov utsträcka culpa-ansvaret. De allra flesta ville begränsa det till fall av verklig culpa vid val av medarbetare, in eligendo, eller vid kontroll, vel inspiciendo, eller vid lämnande av anvisningar, vel instruendo. Ett arbetsgivarens ansvar för den anställdes felaktiga handlande i och för sig ansågs ej möjligt. Till dem, som förfäktade ett så begränsat culpa-ansvar, hörde Althusius, Bachovius, Treutler (1658) och Thomasius (1683). Denna ståndpunkt godtogs i tysk rätt och blev gällande i Sverige, medan ett mera strängt principalansvar segrade i engelsk rätt, i vart fall från 1700talets början. Var fråga om »culpa in eligendo, instruendo vel inspiciendo» vakade uppenbarligen domarna vanligen däröver, att detta ansvar ej vidgades. Var en arbetsgivare vållande till att en anställd begick fel, som medförde en skada, fick han ersätta denna. (LC 105:3, nr 13, år 1655). Frågan, om ansvaret var än hårdare, var aktuell i det nyssnämnda målet jägerifiskalen ./. Jakob Leijel. Såväl Hassel som Skyttehielm synes nu hävda en strängare linje. Leijel hade, oansett egen tydlig culpa, att svara för en tjänares fel. Borde inte, frågade den senare vid överläggningen den 168
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=