Omculpa-ansvaret 167 utbildats. Här kämpade mot varandra krav på större rörelsefrihet för individer och företagsamhet samt skyddsbehov vid vissa skador, som ej kunde hänföras till vanlig culpa. Skarpa motsättningar kom därför, icke överraskande, ibland till synes i domstolarnas överväganden och ibland vid lagstiftning. Emellertid hade culpa-principen hos oss en inneboende, stark expansionskraft. Den kom därför att i många fall avgå med segern, ej sällan under inverkan av utländsk doktrin, främst tysk och fransk. Några av de under 1600-talet aktuella problemen kom att dryftas länge och föranleda olika förslag till lösning. Ett centralt område, där culpa-ansvarets innebörd aktualiserades, var förhållandet mellan arbetsgivare och anställd. Här segrade culpa-principen över hela linjen med resultat, som blivit bestående till slutet av 1800talet.'*”^^ Vid olycksfall i arbetet begränsades arbetsgivarens ansvar till fall av dennes culpa. Grundsatsen förblev svensk rätt intill den socialrättsligt märkliga ändring, som mot slutet av 1800-talet följde hos oss som en återverkan av industrialiseringen. Frågeställningen möter i det här undersökta materialet. Svea hovrätt hade år 1755 (CR 8—11.3.1755) att döma i en tvist mellan en sjuk anställd och hennes arbetsgivare. I målet, Erik Bill ./. Kierstin Jensdotter, slog referenten, häradshövdingen Sven Stillman, fast, att det var ostridigt, att Kierstin Jensdotter anlänt frisk och sund som legohjon till arbetet hos Erik Bill. Olyckan hade skett under arbetstid. Hon dugde ej mer till att prestera sina tjänsteplikter. Men det kunde ej bevisas, att svaranden givit order att bära de alltför tunga bördor, som föranlett sjukdomen. Underrätterna hade dömt ut skadestånd, men hovrätten befriade Bill härifrån. Framförallt intresserade sig sedan länge juristerna som vi redan sett, för frågan om arbetsgivarens — husbondens — ansvar för anställdas (legohjons) skadebringande gärningar {principalansvar). I den romerska rätten svarade husbonden för sina familjemedlemmars och slavars culpösa handlande, oavsett egen skuld. Det låg nära till hands att överföra denna grundsats på förhållandet mellan en arbetsgivare och hans anställda. Men culpa-principen hade en stark genomslagskraft, som försvårade en dylik rättsutveckling. Under receptionstiden i Europa yppades olika meningar om förutsättningarna för husbondens ansvar för sina tjänares gärningar. Vad som funnits av strikt ansvar trängdes tillbaka av culpa-regeln. Men härvid kunde man som arbetsgivarens culpa anse försumlighet vid val av tjänare, culpa in eligendo. Att en arbetsgivare kunde åläggas skadestånd på grund av vårdslöst val av tjänare godtogs av Svea hovrätt redan i en dom av den 30 april 1634; det hänfördes där till »culpa in eligendo». Se t.ex. rättsfallet Schmidts Juridiskt arkiv 24, s. 296. Jfr Hellner, a.a. s. 4; kommentaren synes mig missvisande. Jfr Jägerskiöld: Allmosa eller socialförsäkring (1977) s. 13 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=